Kom Ihåg Att Du Är Från Västerås

Han blinkade slött, i ett försök att få spegelbilden att fokusera. Likt förbannat var spegelbilden lika suddig när han öppnade dem. På det började rummet snurra. Ett tag försökte han räkna ut vilken del av rummet som var fast, men det fick illamåendet att återvända med ny kraft. Han tittade toalettsitsen och satte sig med en duns. Han hade visst sprejat tandkräm på det kvällen innan och kalsongerna åkte upp i grenen. Huvudet landade mot kaklet medan munnen fick vara öppen. Halsen kändes ändå som någon tvingat ner salt och sniglar i en salig blandning ända ner till diafragman. Tanken på sniglar fick honom att kväljas, men han lyckades tvinga ner kräkreflexen.

                      Hans fötter var såriga och skitiga. Hade han gått utan strumpor och skor? Antagligen, även om han inte hade någon större aning om varför han skulle gjort det, när skorna faktiskt låg i hallen. Just nu var det inte viktigt i alla fall. Det som var viktigt var att helgen just hade börjat. Det och att han hade gott om tid att nyktra till.

                      Ett ljud väckte upp honom ur tankegångarna. Någon stapplade ut ur sovrummet och verkade känna sig för med händerna istället för att öppna ögonen. Var det Rebecka eller någon annan? Han hoppades på Rebecka, han hade ju trots allt inte kommit ihåg hur sexet hade varit. Smällen när ytterdörren slog igen besvarade hans fråga. Det hade inte varit Rebecka.

                      Han reste sig försiktigt och kom plötsligt ihåg varför han ens vaknat till liv och tagit sig till toaletten. Pissnödigheten rev i honom när han klumpigt reste sig och fällde upp locket. Huvudet smällde in i kaklet igen, för hårt vilket fick honom att bli ännu mer yr. En bild av en skrattande brunett blixtrade igenom hans mörbultade huvud. Var det hon som nyss gått? Han svor när han upptäckte att han missat toaletten och sket i att spola när han tog sig ut mot köket. Det skulle bli en bra helg. Det skulle bli en bra helg.

                      På träbordet stod en flaska whisky och några Sofiero, tomma naturligtvis. Inga fimpar i alla fall, tack gode Gud. När han öppnade kylskåpet i jakt på någonting som skulle kunna mjuka upp halsen ringde mobiltelefonen. Tänk om det var Rebecka som ville något? Efter ett par sekunder av tvekan började han riva och slita bland ölburkarna tills han såg den svarta telefonen på väg att falla över kanten. Med nöd och näppe fångade han den och svarade.

"Hallå?"

"Hej, William," kom det från andra sidan telefonen. Roten var inte bakfull, det hörde man på rösten. Den jäveln hade antagligen börjat dagen med en joggingtur.

"Hej, Roten," svarade William mekaniskt, medan han upptäckte ett vitt ärr på sitt ringfinger. Hur fan hade han fått det?

"Kul igår har jag hört," sa Roten direkt, "Du drog ju hem vid två tillsammans med den där bruden."

"Vad fan vill du?" morrade William i en whiskeyspruckenröst som stockade sig i hans torra mun. Vad var det man skulle dricka när man var bakis igen? Var det öl?

"Rebecka gick vid tolv," började Roten och William suckade. Nu väntade predikan.

Nej, inte fan kunde det vara öl man skulle ta, då blev ju fyllan bara värre. Juice kanske? Han sträckte in handen bakom mjölken och drog fram ett paket Bravo. Nej, inte apelsinjuice, det skulle han inte ens kunna få ner nu.

"Och?" mumlade William samtidigt som han ställde tillbaka juicepaketet och välte ett oöppnat filpaket samtidigt. Det smällde ner på golvet, men gick som tur var inte sönder.

"De börjar snacka mer och mer. Om hur du raggar upp allt som går på två ben dagtid. Att Rebecka inte vet om det än är sjukt."

Fan då. William visste att han inte var världens mest diskrete man, men det var andra gången som han vaknat upp med någon annan än Rebecka. Hur länge hade hon krävt exlusivitet? Två veckor? Tre? Skulle han berätta för henne? Trots allt började han undra varför han ens träffade henne och då var det dags att släppa henne. Att ha henne som säkert sex höll inte längre.

"Vad tycker du att jag ska göra då? hasplade han ur sig medan han drog fram ett till juicepaket. Morot? Just fan, det var det som hjälpte. Fram med ett glas och sen fylla upp skiten. Det smakade vidrigt, men han drog i sig hela glaset och fyllde på med mer.

"Du borde göra slut," gav Roten som råd, "Hon är trots allt under din värdighet, på något sjukt sätt. Låt henne bara komma upp i varv över vad du gjort, sen avbryter du henne, dumpar och sen går vi och tar en kopp kaffe."

"Din charmige kuk," muttrade William, "Och du är fortfarande singel?"

"Jag vet," suckade Roten låtsat, "Det är oförståeligt."

"Vad händer idag då?" frågade William för att bevisa att han sket fullständigt i frågan Rebecka. För det gjorde han ju, eller? Roten hade rätt, hon var ett psykiskt lidande att ha runt sig. Fast det hade han sagt om Erika också och Jessica. Listan kunde göras lång.

                      Han drog i sig morotsjuicen och väste in in i luren. Roten tystnade i början av sin mening.

"Vad sa du?"

Han hade inte sagt något.

"Ok... Ikväll är det fest hos Teo. Han är ensam hemma igen. Ser ut att bli en ganska schysst fest. Jag hade tänkt dra ner till stan innan det för en kaffe. Johan och Lompe är på väg till Stugan nu. Lompe har gått och blivit ihop med Greta igen för femte gången på en månad."

"Ska vi sitta på Stugan tills ikväll?" frågade William, för stolt för att ens kommentera Lompes och Gretas kärleksäventyr.

"Nej, jag ska träffa X-et runt tre," erkände Roten lätt besvärat, "Såvida han inte tränar."

"X-et?" grymtade William till innan han drog i sin sitt andra juiceglas. Det verkade faktiskt fungera, eller så var det bara psykologiskt. Skit samma, "Vad fan ska du med honom till?"

"Det kommer vi väl på," svarade Roten, "Du borde faktiskt träffa honom någon gång. Han är riktigt trevlig."

"Jag vet... Alla verkar förfan älska honom. Tellgren får orgasm bara man nämner killens namn."

"Det är bara för att han plockade Erika," retade Roten och skrattade lätt. William överraskade sig själv med att inte bli förbannad eller ens svära. Antingen var hans bakfylla av bibliska proportioner, eller så hade han faktiskt accepterat det faktum att hon dumpat honom. Vilket skulle varit det mest logiska. Fast å andra sidan hatade William Turner logik.

"Hon var fan inte ens bra i sängen ändå," sa han som en slags ursäkt.

"Jovisst," sa Roten ironiskt, "Och du har gått och blivit munk."

"Varför inte?" hängde William på, "Jag behöver klippa mig. Anyway, jag tänker aldrig träffa killen. Jag mår dåligt nära perfekta människor."

"Du klår honom varje dag med ditt raggande, eller skriveri för den delen," försökte Roten, "Det är ju bara för att han fick jobbet på VLT som du sket i att söka till Ung."

"Nej, Roten," sa William, "Jag sökte inte jobbet för att ett; Vi kastade sten på deras redaktionshus och två; Det är VLT."

"Vad är det för fel på VLT?"

"Vad är inte fel på VLT? Tidningens artiklar har samma relevans som en nittioårings memoarer vars höjdpunkt i livet var när han fick två kronor extra i växel på Konsum. För att inte nämna Span."

"Vad fan har du emot Span nu då?" frågade Roten buttert.

"Den tidningen förkroppsligar för i helvete Västerås," började William och försökte finna ord. Bakfyllan gjorde det hela svårt, "Jag berättar nån annan gång."

"Looking forward to it."

"Kom till saken, Roten. Jag ska äta frukost."

"Vi drar till Teo som sagt. Jag dyker upp hos dig om en halvtimme."

En dov ton ersatte Rotens röst och William sjönk ner på en stol. Han drog handen över hakan, som kändes sträv. Han borde raka sig.

                      Det var alltså dags att dumpa Rebecka. Roten hade säkert rätt. Bättre nu, innan hon fick chansen att veta om att William var ett hopplöst fall. Trots allt var det bättre att vara en kille som dumpat en tjej istället för att vara killen som blev dumpad för att ha varit otrogen. Om det nu ens fanns chans att reparera ett rykte som redan kraschat. Han sköt bort tankarna och nickade för sig själv innan han började rota runt i kylskåpet. Filpaketet var spårlöst försvunnet tills han slog emot det med foten. Vad fan gjorde det på golvet?

Roten kom trettiofem minuter efter att han hade lagt på luren och var innanför dörren två sekunder efter att William öppnat den med en macka i handen. En kommentar om att William såg förvjävlig ut och att det gick ett bra program på TV var allt Roten vräkte ur sig innan han dunsade ner i vardagsrummet. William stod kvar med mackan i handen och dörren vidöppen tills Roten, efter tre minuter frågade om han frusit fast.

                      William smällde igen dörren innan han hasade till duschen där han lät vattnet strila över honom medan han slött borstade tänderna. Ett par slitna jeans och en t-shirt plockades från klädhögen i sovrummet innan William drog på sig sin svarta munktröja som han vägrade slänga, trots att den numera var mer grå än svart. Han satte på sig kängorna och struntade i jackan efter att Roten intygat att det var varmt ute. Var det värre om nätterna? Bland de små minnesfragment fanns ingenting som gav honom en ledtråd, men däremot mindes han att någon hade juckat mot en lyktstolpe. Hade det varit Roten eller han själv?

"Roten, juckade någon mot en stolpe igår?"

Rotens flin sa allt. Med en djup suck öppnade William ytterdörren och började gå nerför trapporna.

"Ska du inte låsa? Eller stänga dörren?" frågade Roten försiktigt, vilket gav William tillräckligt med anledning för att svära högt.

När de kommit ut genom porten tände William dagens första cigarett och kom genast ihåg att det var det som hjälpte mot hans bakfyllor. Lite gladare blossade han på rejält men blev snart andfådd då Roten demonstrativt ökade takten. Inte förrän William räckt ut sitt paket saktade Roten ner, med ett mumlande om att han egentligen inte rökte längre.

"Säkert," sa William, "Och jag har slutat med alkohol."

"Grattis," log Roten, "Det skulle vara en bra idé. Du är verkligen helt värdelös dagen efter."

"Inte värdelös, Roten," förklarade William, "Excentrisk."

"Jag önskade att jag visste vad det ordet betydde, för det stämmer antagligen inte alls."

"Fördelen med att jag kan mer svenska än du."

Roten ryckte på axlarna och fortsatte bolma.

William slängde en extra blick på sin vän. Eller som Roten kallade det, bekant. Roten hade en gång gjort klart för de han kände att han inte hade några vänner, utan bekanta. På det sättet hade han inga skyldigheter till någon och de behövde inte bry sig för mycket om honom. William var halvt avundsjuk på Roten på grund av det. Vänner gav trygghet, men också kedjor. Utan dem var man fri att göra vad man ville. Fri att kunna välja mellan allt. Fri att fly.

Alexander Smith var en jävligt bra kille.

                      Han var vacker. Han var som solens första strålar på din älskades kropp, när man inser att inget kan vara mer underbart. Alexander var någon du ville känna, sen var stolt över att kalla vän. Till slut behövde du honom, hans bekräftelse. För hans bekräftelse räckte för att veta att man dög, att man var en bra människa.

                      Eugénie Smith träffade sin make Peter på ett kafé i Montreal efter en stressig förmiddag med tentor. Det var kärlek från det ögonblick hennes ögon lyftes för att möta hans när han stod med kaffen i ena handen och en bag med allt han ägde i den andra. Hela deras historia från det ögonblicket var som hämtat ur en romantisk julfilm vars enda syfte är att få folk att må bättre. Efter deras bröllop flyttade de till Sverige för att arbeta som läkare, då de ville hjälpa alla utan att behöva bry sig om vilka som kunde betala eller inte.

                      Efter tre års äktenskap föddes Alexander Markus Antonius Smith. När de glansiga ögonen först blinkade mot sjukhuslamporna brast hans mor ut i gråt. Sköterskorna rördes även de till tårar när de såg hur modern omfamnade sitt barn och bedyrade en evig kärlek man bara kan uttala när inget ont ännu skapats.

                      Familjen bestämde sig för att flytta till Västerås, då de inte ville att Alexander skulle behöva växa upp i en så hetsig och känslokall stad som Stockholm. De ville ge honom Sverige när det var som starkast och köpte därmed ett hus i villakvarteren på Stohagen som Peter direkt hittade saker han kunde förbättra och bygga om i upp till trettio generationer.

                      Alexander fick gå på dagis precis som alla andra sossebarn. Det byggde karaktär och vande barnet vid att umgås med andra människor. Markus, som han kallades av de andra barnen, lärde sig fort läsa och skriva. Matematiken satt också den redan vid sex års ålder. Hela lågstadiet blev därmed en enda kavalkad med specialarbeten och böcker skapade för de lyckligare lottade. Varje kväll stod Eugénie och Peter vid Alexanders dörr och tittade i tystnad på när Alexander multiplicerade och sjöng på sin kanadeniska franska om sin dag.

                      När lågstadiet byttes ut mot mellanstadiet fick Alexander se sig själv bli satt hos en pianolärare för att öva upp kreativiteten. Det tillsammans med fotboll och dans gjorde att han var upptagen nästan varje kväll, men han fick istället extra tid på dagarna. Skolan behövde han knappt gå i, då han trots allt var en mycket talangfull och speciell pojke.

                      Hans fotbollstränare nästintill beordrade Alexanders föräldrar att låta pojken fortsätta med fotbollen, då den björnlike mannen svor vid sitt liv att pojken kunde nå så långt som till Manchester United, Svenska landslaget och Gud visste vad. Men Alexander slutade och hans föräldrar accepterade beslutet. Han ville lära sig rida och fäktas. På elvaårsdagen fick den lille knatten en gitarr, som han glatt plinkade på tills han kunde spela nästintill vad som helst.

                      Ridningen och fäktningen var förövrigt en idé som planterats i Alexanders huvud av hans mentor som skolan hittat åt honom. Varje onsdag och torsdag fick Mr Smith träffa Mr Mason, en engelsk gentleman med grått hår och dov basröst. Mr Mason älskade att se hur Alexander sög i sig kunskap och vett och etikett. Han fick snart gracen och säkerheten som kännetecknar den engelska aristrokatin, men med inslag av det impulsiva.

                      När ridning inte längre kändes rätt bytte Alexander ut det mot karate och andra kampsporter som han tränade i en skitig lokal i Mariaberget. Mellanstadiet rann förbi och Alexander började med spanskstudier, då han från barnsben kunde de tre språken som hemma hos familjen Smith användes dagligen. Tiden verkade knappt räcka till, men det blev MVG i varje ämne trots att Alexander ändå spenderade mycket tid med att analysera de största författarna hos Mr Mason. Shakespeare och Vergilius lika mycket som de största historiska böckerna. Mr Mason ville att Alexander skulle förstå världen runt om honom och lära sig att aldrig vara fördomsfull och därför var historia livsviktigt.

                      I högstadiet tog också Alexanders vänkrets fart på riktigt. Alla på skolan visste snart vem han var och det kunde göra ens dag bara att ha honom sittande vid ens bord under lunchen. Men det var sällen de som hoppades som fick hans sällskap. Istället hittade alltid Alexander de som inte läraren såg. De som gick hela dagar i skolan utan att säga ett ord och som sedan gick hem utan en min. De satte sig Alexander glatt med och pratade om allt innan han skyndsamt åt upp sin lunch för att hinna skriva färdigt extraarbetet. Innan han reste sig sa han alltid med den nu mörka rösten; "Vill du träffas nån dag?" Han lyckades under sina tre år på högstadiet döda mobbningen mer än någon frivillig organistation fylld med överambitösa förlorare någonsin kunnat.

                      I nian hittade han också sin andra hälft. Det var så enkelt som att de sågs på stan. Han i täten för ett gäng killar, hon sittande med sina vänner på ett fik. De som var där skulle senare svära att de kunde ta på ögonblicket, som det var gjort för att plockas bort ur vår värld och vigas åt det gudomliga. Erika och Alexander kysstes för första gången i vårregnet utanför hennes hus. Hon skrek ut sin glädje och alla äldre log nostalgiskt. De var menade för varandra sa man med säkerhet.

                      När nian tog slut med jubel och folköl köpt på en turkaffär i utkanten av centrum var det dags för Alexander att än en gång ändra i sitt liv. Han slutade med fäktningen men kampsporterna fick avlösa varandra. Också hemma ändrades rutinerna. Föräldrarna började jobba mer och mer i Stockholm igen, vilket ledde till att Alexander ofta lämnades ensam hemma. Inget kunde passat honom bättre. Han lärde sig hur ett hushåll fungerar och hur man klarade sig på egen hand. Kompisar kom över så gott som hela tiden och festerna avlöste varandra. Alexander blev känd över hela stan. Att inte ha varit hemma hos honom gjorde en till förlorare i allas ögon tills Alexander tog emot en med vidöppna armar och ett leende som fick ens hjärta att slå ett extra slag och huvudet att fyllas med ljus.

                      Alexander Smith valde att gå det Naturvetenskapliga programmet på Rudbeckianska Gymnasiet istället för de dussintals med privatskolor runtom i världen som bönade och bad om honom. Han blev ordförande för elevrådet efter ett par veckor och gjorde det direkt till ett av de mest aktiva i Sverige.

                      Alexander Smith var en jävligt bra kille. Alltet låg för hans fötter. Allt han ville göra skulle vara möjligt.

                      Det är väl därför det var så överraskande att han tog livet av sig den där svinkalla natten i December.

Det var i nådens år tjugohundrafem som allt började, om man nu kan vara så exakt. I den sena majkvällen satt jag, min far och min syster runt ett matsalsbord. Hon hade bestämt sig för att hälsa på oss två i Genevé och hade lämnat universitetsstudierna i Montreal tillfälligt. Min syster hade spenderat de senaste timmarna ivrigt konverserande med vad hon verkade tro var en ivrigt lyssnande fader, med ett fåtal korta pauser för att dricka lite eller äta en brödbit. Brödbitarna i fråga var vad som ockuperade min fars uppmärksamhet då min styvmoder för tillfället var bortrest. Min far hade under sina år som medelålders singel vant sig vid att kunna äta hur många baguetter som helst utan att någon klagade på hans kolesterolvärden eller liknande. Kanske var det därför han åt så fruktansvärt mycket bröd så fort han slapp min styvmoders vakande öga. En påminnelse om det lyckliga och obekymrade liv han förut levt, då han kunde leva rövare. Men antagligen var det bara för att han gillade bröd.

                      Min del av det hela var att sitta kvar och nicka instämmande så länge som möjligt, då en reträtt uppför trappan och in mot datorn skulle ses som etikettbrott. Istället för att rädda världen från General Guba fann jag mig upptäcka att jag faktiskt hade saknat min syster under tiden hon hade varit borta. Hennes armar rörde sig snabbt och självsäkert över bordet och det var med en speciell känsla som jag så diskret som möjligt undvek dem när de kom utsjukande efter en brödbit från min hög. Den högen hade förövrigt skapats av min socialistiske far. Han hade för att inte känna sig ensam delat upp brödet så att jag fick var tredje eller fjärde brödbit som han rev av från sitt outsinliga förråd av baguetter.

                      När jag hade ungefär fem brödbitar i en liten hög framför mig och min petflaska med cola började bli oroväckande lätt kom vi in på ämnet Västerås, staden där min syster och jag spenderat större delen av våra liv, innan vi skickats ut i världen. Min syster hade tidigare under kvällen nämnt att hon skulle kunna tänka sig att bli FNs generalsekreterare eller liknande. På skämt hade jag då frågat hur en Västeråsare någonsin skulle kunna bli så framgångsrik. Hon hade då replikerat med att hon hemlighöll den delen av sin uppväxt. Min far var nära att kvävas av indignation när han fick höra hur hans dotter skämdes över sin bakgrund.

"Men vad säger du när "folk" frågar vart du kommer ifrån då?" frågade jag försiktigt.

"Att jag föddes i Uppsala och gick på gymnasium i Genevé," log hon tillbaka.

"Men tiden däremellan då? Din så kallade uppväxt?" fortsatte jag, då min far satt och mumlade något om arbetarrötter á la Arboga och verkade ha gått sönder inombords.

Svaret kom inte direkt, utan min syster tryckte in en brödbit i munnen för att vinna tid. Min far lyckades till slut få ur sig ett "säger du int att du ä från Västerås?" på sin breda Arbogadialekt. Men nej, uppenbarligen inte. På sin höjd avslöjade hon att hon växte upp i den fysiska bemärkelsen i en medelstor stad en timme från Stockholm.

                      Det här fick mig att tänka till lite och mina tankar började sväva medan min syster försökte övertyga min far i det logiska i att förneka sina rötter.  Jag och min syster kom från en medelsvensk familj. Mellanmjölk, tre kanaler på tv och hemmagjord choklad varje söndag. Idylliskt, men något att skämmas för. Västerås hade inte längre stämpeln som en trevlig stad att bo i. Istället hade Västerås, som en symbol för hela Sveriges mentalitet blivit något att skämmas för, något att se ner på. Det var inte längre coolt att vara socialist och inte kunna namnge tre Amerikanska kändisar som är kändisar bara för att de är berömda. Typ. Hela ungdomen i Sverige hade vänt sig i hat mot sina rötter och blickar vändes mot allt utom just Sverige. I Västerås regerade plötsligt känslan att man var halvvägs ut i den riktiga världen, men man kunde fastna om man inte i varje ögonblick tänkte på hur alla andra gjorde. Allt skulle ändras, alla skulle fly för att aldrig återvända. I ungdomens ögon var Västerås staden Gud kanske inte glömt, men hatade.

Västerås var Sverige.

"Du," sa jag efter ett tag, "I det gamla Rom..."

"Ja?" sa hon, med blicken fortfarande vänd bortåt, mot de glittrande VIP-loungerna där alla bara sitter och stirrar som fån.

"När en general vunnit en stor seger över Roms fiender fick han äran att göra ett triumftåg genom Roms gator. Under hela tåget stod han på en vagn och fick motta folkets jubel, men för att hålla honom kvar på jorden placerade man en slav vid hans axel som om och om igen viskade en mening i hans öra."

"Vad sa slaven?"

"Memento Mori. Kom ihåg att du är dödlig."

Hon nickade svag, oförstående om min poäng.

"När du står där på höjden av din makt," sa jag och log illmarigt, "När du känner att du har lyckats med allt. När du står på din vagn och mottar folkets jubel. Då kära syster, ska jag komma upp till dig och viska en mening i ditt öra."

Jag väntade ett par sekunder medan hon blinkade mot mig. Teatraliskt sänkte jag rösten och lutade mig mot henne innan jag yttrade orden:

"Kom ihåg att du är dödlig. Kom ihåg att du är från Västerås."