Almagest

Jag hade svårt att sova häromnatten.

Spännande, eller hur? Fruktansvärt ovanligt.

Jag slog på datorn och började först slösurfa. Det gamla vanliga. Youtube och Facebook. (Ja, jag är faktiskt där och tittar, jag har bara inte gjort något alls)

Min senaste uppdatering, förutom två facerapes under 2013 var från 18 januari 2013. Innan det är det från 27 maj 2012.  Det var lite småkul att faktiskt gå tillbaka och se vad jag skrivit, vad jag känt varit värt att dela med mig av. Och det enda jag fick känslan av var: Vilken dryg jävel. Samma känsla jag får av det mesta på Facebook. Den öppna stoltserande onanin som så tydligt präglar internet idag. Och jag vill kräkas. Så klart på den fasad vi alla skapar på internet och det faktum av vi känner behovet att vara Facebookmänniskan, men mest är det på det faktum att jag blir irriterad. Varför i hela friden blir jag arg över att människor delar med sig? Och vad hände med de här poänglösa statusuppdateringar? De om att man inte hade problem med tarmarna? Ni vet vilka jag menar. De man läste medan man tryckte i sig chips i soffan om hur personen var på gymmet och sen skulle resa till Hudiksvall. Varför Hudiksvall? För äventyrets skull! Jag har hört att de finns på Twitter nu, men jag betvivlar det. Nu är min Facebookfeed fylld av länkar till politiska artiklar och inlägg som riktar sig mot ”det normativa”.

Facebookmänniskan har i mitt lilla hörn utvecklats från att vara hälsosam, lycklig och lavemangiserad, till att bli hälsosam, lycklig, självironisk och jävligt PK. Och så klart utan några som helst tarmproblem.

Vi ska nu inte bara vara partymänniskor som lyckas med allt, utan vi ska också tycka rätt tillsammans.

Och jag borde älska det. Arabiska våren möjliggjordes tack vare Facebook och det är tack vare den vi nu kanske mer inser att Facebook är en plats där åsikter kan spridas och få plats.

Men jag gör inte det så mycket som jag kanske borde.  Enligt artiklar är det för att jag är en produkt av ett patriarkalt samhälle som alltid kommer förtrycka hur mycket jag än kanske tror att jag inte vill det. Och det kan mycket väl vara sant. Men kanske är det bara så att jag märker hur folk tar bort vänner som skrev ”negerjävel” och hade länkar till icke normativa åsikter. Uppenbarligen var de inte vänner, men trenden jag ser gör mig ändå lite ledsen. De med avvikande åsikter och tankar får inte vara med i just detta lilla hörn av Facebook. Man vill inte se åsikter man inte håller med om, eller vågar inte framföra dem.

Jag är glad att mitt lilla hörn är som det är, även om jag faktiskt skulle vilja se de andra hörnen. Se Facebook som plattformen där åsikter läggs fram och diskuteras, inte bara där det hummas medkännande, eller bara läses. Vilken katastrof det skulle vara, om alla var lika tråkiga som jag. Ett par födelsedagsgratulationer per dag, sen loggar alla ut och twittrar om Facebooks död.

Och varför ger jag aldrig ett pip ifrån mig? För jag är verkligen inte en Facebookmänniska. Jag kan inte dela med mig av spännande saker, för det händer inte mycket i mitt liv jag skulle klassa som spännande. Om jag delar med mig om en godkänd tenta vill jag också dela med mig av en jag inte klarade.

För att inte nämna eventuella tarmproblem.