Hur blev det så här?
Förståelse.
Inte utmålande, inte vägra att lyssna. Inte blankt vända ryggen mot och säga ’Nej, du ÄR fel’
Jag försöker hela tiden lära ungdomar att försöka förstå. Alltid göra sitt bästa för att se den andres perspektiv. Förstå flyktingen, förstå rasisten, förstå folk som fortfarande skickar kedjebrev.
Jag försöker förstå vad som hände i USA inatt, på samma sätt jag försökte förstå Brexit, som jag försökte förstå det svenska valresultatet. Som jag försöker förstå hur världen verkar vridas åt ’fel’ håll. Ner med rättigheter, stäng dörrar, hjälp inte andra förrän du själv har allt du kan tänkas vilja ha.
Michael Moore gjorde ett uppträdande där han menade att Trumpväljaren är arg. Så förbannad på allt. På system. På att någonting inom hen känns fruktansvärt fel. Så man väljer att räcka upp långfingret och säger: Ni lyssnar inte. Ni förstår inte.
Jag läser analyser idag. Till skillnad från de senaste presidentvalen jag minns är experterna eniga: Vi vet faktiskt inte vad USA 45e president kommer hitta på. Han har lovat och hotat så mycket och så olika att ingen vet vad han egentligen tänker.
Vi förstår inte Trump. Vi förstår inte heller hur man kan rösta på någon som inte är politiker. Det hela är så vitt skilt från våran världsbild att vi står helt handfallna.
Och det är väl det som är hela poängen?
De som valde Trump vill nog inte låsa fast kvinnorna vid spisen, bygga en mur, atombomba lite länder och slänga ut alla som inte är precis som de själva. Men de vet en sak: Clinton är en politiker som lovar små förändringar, inom det system vi kallar demokrati.
De som valde Trump är trötta på det. Systemet är ruttet. De förstår inte Trump men att medier, politiker och akademiker inte förstår honom heller duger kanske. Visa att jag, den lågutbildade vita mannen, frustrerad och rädd, inte längre vill vara med. ”Få se hur ni löser den här skiten!” Släng en man som ingen vet vad han tänker göra och se om ni kan få in honom in erat system.
Det är samma tankar som går igenom SD-väljarna. De svenska socialdemokraterna har visst förlorat den väljargrupp som skapade dem. Trots att vita män har bestämt i 10.000 år och fortfarande gör det känner visst vi att den makten släpper vi inte utan ännu en fight. Ni homosexuella, ni kvinnor, ni minoriteter: Kom inte hit och tro att ni ska få ta ifrån oss det våra förfädrar tog. Vi är färre än förr, men vi skriker fortfarande högst.
Politikerna i Sverige, USA och resten av världen representerar visst inte de som bestämt så länge längre. Vi klagar också inte bara på partiernas politik i en värld som blir allt mer mångfacetterad. Kompromisser är inte sexiga i ett konsumtionssamhälle. Att politiker ofta också är kompromissval inom partierna i sig duger inte heller. Du måste vara totalt fläckfri, tydlig med vad du vill så att 51% av befolkningen håller med dig.
Måste alltså våra ledare vara övermänniskor?
Nej, men bara om de lovar att bränna ner den sköna nya värld vi försökt bygga. De förstår inte, så de kommer välta sandslottet. För då, då händer det i alla fall något.
Och i det kaoset, ur ruinerna kommer jag, vit man resa mig, skaka av mig dammet och säga: ”Det är lugnt, jag tar det här”
För det förstår jag.
Du är inte en möjlighet, du är ett hot
Jag har alltid trott mig vara en öppen människa. Som ser lösningar där andra ser problem. Som alltid, alltid tror att människor inte är vettiga eller ovettiga, utan att det enda som vi behöver är förståelse och kunskap. Att så länge vi är nyfikna, villiga att lära oss och accepterande att vi kanske har fel, att vi inte är perfekta, då kan vi mötas och växa.
Genom min uppfostran, genom mitt tioåriga arbete som ungdomsledare, genom min vänskapskrets och familj har jag ändå känt att jag faktiskt försöker leva som jag lär. Att älska, eller i alla fall försöka. Förlåta, lyssna. Inte sluta mig från andra.
Att vad än de kalla vindar som drar genom min vardag säger ska jag i alla fall fortsätta tro det bästa. Att en människa jag inte känner inte vill mig illa, utan vill mig gott.
I söndags vaknade jag upp från den lite sjävlgoda bilden. Jag satt hemma och njöt av att vara helt ledig när det ringde på dörren. Utanför stod en kille som hälsade och sa att han bott där förut och att ett brev från migrationsverket visst hade skickats till den adressen. Jag beklagade att inget sådant brev hade kommit. Killen blev lite uppstressad, undrade om jag hade rätt. 'Nej, bara brev från senaste ägaren, och de breven har vi skickat tillbaka till posten för eftersändning."
Jag förstod hans oro, en kille som försöker plugga eller jobba i ett annat land och så har papper han behöver fylla i för att få stanna kommit bort. Jag bad att få hans nummer, så att om post dyker upp så ringer vi direkt.
Han letade efter sin telefon, sen började han slå på sina fickor. Telefonen var borta. 'Måste ha glömt den på bussen. Kommer den tillbaka den här vägen? Vad gör jag? Säg mig, vad ska jag göra?'
'Ja, gå ner till stationen och kolla där, tror att busscentralen är där också. Gissar att allt upphittat kommer dit. Åker ju inte buss så vet inte om det är samma buss som kommer tillbaka, eller ens vart den kommer. Jag är ledsen, jag vet verkligen inte.'
Han fortsätter, höjer rösten, frågar mig vad han ska göra om och om igen. Jag ger honom samma information igen, ger honom mitt jobbnummer för att han ska kunna kontakta mig när han har telefonen igen. Han tackar och försvinner.
I morse gick jag hemifrån och stötte på två killar i tioårsålden som försökte ta sig in i en annan trappuppgång. Den ena frågade mig om jag boddde i området, sen om de kunde släppa in mig, då de skulle träffa en annan kille där. Jag frågade vad de skulle göra, innan jag släppte in dem.
Den första situationen slogs jag direkt av över hur jag ganska direkt började se killen som ett hot. När han började bli uppjagad ställde jag mig för dörren, tittade efter om han hade ett tillhygge och reflekterade över om jag kunde vinna ett slagsmål. Jag litade inte på att han inte ville mig gott. Ingenting i hans beteende gav mig anledning att tvivla att han bara var trött, stressad och nervös över att ha tappat bort ett brev, men ingenting i hans beteende sa att han inte var ute efter att lura mig, stjäla något av mig eller få något annat av mig.
Den andra reflektare jag först över i samband med den första. Jag har aldrig tvivlat på att barn bara vill träffa sin kompis, men jag frågade ut dem. Jag litade inte på dem. Vad ville de in och göra? Varför har de inte kontaktat den de ska träffa i förväg? Att vara barn är inte ursäkt för mig längre. Du ska kunna klara dig utan hjälp från andra.
Något har hänt med mig. Något jag inte trodde kunde hända. Jag har börjat tro att andra inte vill det bästa. Jag tror fortfarande inte på Sverigedemokraternas rädsla för utlänningar, men att folk röstar på SD har legitimiserat att jag kan se folk som idioter och hemska människor. Jag demoniserar kanske inte öppet, så långt har inte rädslan sjunkit in i mig. Men jag ifrågasätter vad andra vill. Om någon knackar på min dörr är det inte en granne som vill hälsa, utan någon som vill ta något ifrån mig, oavsett om det är tid eller pengar. Om någon kommer fram och säger hej på stan vill de ha något.
Jag har börjat se dig, du jag aldrig träffat, som ett hot. Hela mitt liv har jag lärt mig och andra att den okände är en möjlighet, men jag märker nu att jag börjat tappa det själv.
Är det kanske för att jag jobbar som baransvarig där kunden aldrig har rätt, där jag alltid måste oroa mig över om gästen jag nekar ska bli våldsam? Jag hoppas verkligen det, och att jag när jag väl lämnat det livet bakom mig kommer börja lita på den okände.
Eller är det för att jag trots att jag alltid ifrågasatt media, börjat lyssna? Antingen hatar du invandrare, eller de som hatar dem? Folk är idioter. Ingen vill prata med dig på stan. Se farlig ut, då får du vara ifred.
Jag kommer fortsätta kämpa för mer kärlek. Jag vill inte leva i en värld där jag ser dig som ett hot. Jag vill leva som jag lär. Jag får inte skylla ifrån mig på politiska klimat, partier, ekonomi. Jag måste.
Måste fortsätta tro.
Varför jag idag bär svart.
Jag har alltid älskat historia.
Att lära mig om hur vi som mänsklighet har utvecklats, kämpat för och mot varandra för att bli något mer, något större. Något som vi som människor kan peka på med stolthet och säga: "Vi vill mer, vi vill bättre." En historia som gång på gång haltat men med slutdestinationen en bättre värld, där vi alla möts i förståelse och kärlek.
Igår satte jag på mig kostymen inför det som jag ser som det finaste man kan göra i en demokrati: Göra min röst hörd. Jag firade vår utveckling och det bästa styrelsesättet vi har lyckats komma överens om.
Idag satte jag på mig helsvart kostym, för att sörja.
Historien är dömd att upprepa sig för den som inte lär sig av den brukar man säga. Och den gör så för mig.
1930-talets Tyskland var en demokrati som fick allvarliga problem. På grund av NSDAPs frammarsch kunde inte en stark regering bildas, vilket bara ledde till att NSDAPs retorik om att etablerade politiker inte ville hjälpa dig slogs än mer fast. De vann röster när de andra partierna inte kunde se vad som höll på att hända. Till slut fick NSDAP ingå i regering, med 37% av rösterna. De fördubblade sitt stöd i val efter val, för de andra partierna inte kunde komma överens om att ens hålla dessa utanför makten.
Var tredje människa var allt som behövdes för att demokratin skulle dö. Denna tredjedel ville inte skapa en diktatur, de ville inte starta krig. De ville bara ha förändring. Och de hade en tydlig fiende. En fiende som bara NSDAP sa sig kunna lösa.
Och det blev också bättre kortsiktigt för Tyskland. På samma sätt det skulle bli så i Sverige. Kortsiktiga lösningar som ger stabilitet och trygghet för en majoritet.
Jag menar inte att SD skulle dra in Sverige i ett tredje världskrig. Men deras värdegrund är hämtad från samma område som NSDAP. De som röstar på SD vill inte skapa ett nytt Tredje Rike här i Sverige. Men det ville inte heller tyskarna. Frustrationen hjälpte däremot till.
Och demokratin urholkas, vilket bara SD vinner på. Regeringen blir svagare och kan inte lösa problemen, medan SD bara kan sitta och vänta och få än fler röster. Och komma lite närmare en värld utan demokrati.
För vi har en fiende idag också. En fiende vi skapade 2001. I tretton år har vi lärt oss att muslimer är hemska och att de hatar vårat samhälle och våra värderingar. En ung kille som var tolv 2001 är nu 25 och fått rösta två gånger. Han har aldrig lärt sig något om islam och araber förutom när de förstör västvärlden.
Vi har lyckats skapa en situation som gör mig skräckslagen. För även om 87% fortfarande håller fast vid demokratin är det inte 100% som behövs för att vi ska förlora allt. Det enda som behövs är att de demokratiska partierna inte lär sig av historien.
En tredjedel, som är mycket närmare än vad man kanske tror om regeringen blir kraftlös och budgetförslaget ratas är vad SD behöver för att bli en regering som kan ta krafttag. För om inte vi lär oss, om vi inte inser hur bräcklig vår demokrati är, kommer förr eller senare någon från ett annat parti ta SD till hjälp. Och då kommer de kortsiktiga lösningarnas tid. Och stödet kommer öka. Och vi kommer kollapsa som land. För vi har inte lärt oss.
Historien upprepar sig. Så enkelt är det. De som röstar på SD kanske inte tror det, men demokratin lever bara när vi värnar den. Och ett land som är uppbyggt på solidaritet och allas lika värde kan inte fungera med rasister i maktposition.
Men det enda som behövs för är trots allt att de demokratiska partierna inte kommer överens för att SD än en gång ska vinna valet. För det är bara SD som vann, och vinner gång på gång.
Jag hoppas bara att jag inte ska behöva sörja demokratin, utan att vi lär oss.
Lär oss älska.
Att lära mig om hur vi som mänsklighet har utvecklats, kämpat för och mot varandra för att bli något mer, något större. Något som vi som människor kan peka på med stolthet och säga: "Vi vill mer, vi vill bättre." En historia som gång på gång haltat men med slutdestinationen en bättre värld, där vi alla möts i förståelse och kärlek.
Igår satte jag på mig kostymen inför det som jag ser som det finaste man kan göra i en demokrati: Göra min röst hörd. Jag firade vår utveckling och det bästa styrelsesättet vi har lyckats komma överens om.
Idag satte jag på mig helsvart kostym, för att sörja.
Historien är dömd att upprepa sig för den som inte lär sig av den brukar man säga. Och den gör så för mig.
1930-talets Tyskland var en demokrati som fick allvarliga problem. På grund av NSDAPs frammarsch kunde inte en stark regering bildas, vilket bara ledde till att NSDAPs retorik om att etablerade politiker inte ville hjälpa dig slogs än mer fast. De vann röster när de andra partierna inte kunde se vad som höll på att hända. Till slut fick NSDAP ingå i regering, med 37% av rösterna. De fördubblade sitt stöd i val efter val, för de andra partierna inte kunde komma överens om att ens hålla dessa utanför makten.
Var tredje människa var allt som behövdes för att demokratin skulle dö. Denna tredjedel ville inte skapa en diktatur, de ville inte starta krig. De ville bara ha förändring. Och de hade en tydlig fiende. En fiende som bara NSDAP sa sig kunna lösa.
Och det blev också bättre kortsiktigt för Tyskland. På samma sätt det skulle bli så i Sverige. Kortsiktiga lösningar som ger stabilitet och trygghet för en majoritet.
Jag menar inte att SD skulle dra in Sverige i ett tredje världskrig. Men deras värdegrund är hämtad från samma område som NSDAP. De som röstar på SD vill inte skapa ett nytt Tredje Rike här i Sverige. Men det ville inte heller tyskarna. Frustrationen hjälpte däremot till.
Och demokratin urholkas, vilket bara SD vinner på. Regeringen blir svagare och kan inte lösa problemen, medan SD bara kan sitta och vänta och få än fler röster. Och komma lite närmare en värld utan demokrati.
För vi har en fiende idag också. En fiende vi skapade 2001. I tretton år har vi lärt oss att muslimer är hemska och att de hatar vårat samhälle och våra värderingar. En ung kille som var tolv 2001 är nu 25 och fått rösta två gånger. Han har aldrig lärt sig något om islam och araber förutom när de förstör västvärlden.
Vi har lyckats skapa en situation som gör mig skräckslagen. För även om 87% fortfarande håller fast vid demokratin är det inte 100% som behövs för att vi ska förlora allt. Det enda som behövs är att de demokratiska partierna inte lär sig av historien.
En tredjedel, som är mycket närmare än vad man kanske tror om regeringen blir kraftlös och budgetförslaget ratas är vad SD behöver för att bli en regering som kan ta krafttag. För om inte vi lär oss, om vi inte inser hur bräcklig vår demokrati är, kommer förr eller senare någon från ett annat parti ta SD till hjälp. Och då kommer de kortsiktiga lösningarnas tid. Och stödet kommer öka. Och vi kommer kollapsa som land. För vi har inte lärt oss.
Historien upprepar sig. Så enkelt är det. De som röstar på SD kanske inte tror det, men demokratin lever bara när vi värnar den. Och ett land som är uppbyggt på solidaritet och allas lika värde kan inte fungera med rasister i maktposition.
Men det enda som behövs för är trots allt att de demokratiska partierna inte kommer överens för att SD än en gång ska vinna valet. För det är bara SD som vann, och vinner gång på gång.
Jag hoppas bara att jag inte ska behöva sörja demokratin, utan att vi lär oss.
Lär oss älska.
Varför det är dumt att börja gå igenom sin Facebooksida
Jag hade svårt att sova häromnatten.
Spännande, eller hur? Fruktansvärt ovanligt.
Jag slog på datorn och började först slösurfa. Det gamla vanliga. Youtube och Facebook. (Ja, jag är faktiskt där och tittar, jag har bara inte gjort något alls)
Min senaste uppdatering, förutom två facerapes under 2013 var från 18 januari 2013. Innan det är det från 27 maj 2012. Det var lite småkul att faktiskt gå tillbaka och se vad jag skrivit, vad jag känt varit värt att dela med mig av. Och det enda jag fick känslan av var: Vilken dryg jävel. Samma känsla jag får av det mesta på Facebook. Den öppna stoltserande onanin som så tydligt präglar internet idag. Och jag vill kräkas. Så klart på den fasad vi alla skapar på internet och det faktum av vi känner behovet att vara Facebookmänniskan, men mest är det på det faktum att jag blir irriterad. Varför i hela friden blir jag arg över att människor delar med sig? Och vad hände med de här poänglösa statusuppdateringar? De om att man inte hade problem med tarmarna? Ni vet vilka jag menar. De man läste medan man tryckte i sig chips i soffan om hur personen var på gymmet och sen skulle resa till Hudiksvall. Varför Hudiksvall? För äventyrets skull! Jag har hört att de finns på Twitter nu, men jag betvivlar det. Nu är min Facebookfeed fylld av länkar till politiska artiklar och inlägg som riktar sig mot ”det normativa”.
Facebookmänniskan har i mitt lilla hörn utvecklats från att vara hälsosam, lycklig och lavemangiserad, till att bli hälsosam, lycklig, självironisk och jävligt PK. Och så klart utan några som helst tarmproblem.
Vi ska nu inte bara vara partymänniskor som lyckas med allt, utan vi ska också tycka rätt tillsammans.
Och jag borde älska det. Arabiska våren möjliggjordes tack vare Facebook och det är tack vare den vi nu kanske mer inser att Facebook är en plats där åsikter kan spridas och få plats.
Men jag gör inte det så mycket som jag kanske borde. Enligt artiklar är det för att jag är en produkt av ett patriarkalt samhälle som alltid kommer förtrycka hur mycket jag än kanske tror att jag inte vill det. Och det kan mycket väl vara sant. Men kanske är det bara så att jag märker hur folk tar bort vänner som skrev ”negerjävel” och hade länkar till icke normativa åsikter. Uppenbarligen var de inte vänner, men trenden jag ser gör mig ändå lite ledsen. De med avvikande åsikter och tankar får inte vara med i just detta lilla hörn av Facebook. Man vill inte se åsikter man inte håller med om, eller vågar inte framföra dem.
Jag är glad att mitt lilla hörn är som det är, även om jag faktiskt skulle vilja se de andra hörnen. Se Facebook som plattformen där åsikter läggs fram och diskuteras, inte bara där det hummas medkännande, eller bara läses. Vilken katastrof det skulle vara, om alla var lika tråkiga som jag. Ett par födelsedagsgratulationer per dag, sen loggar alla ut och twittrar om Facebooks död.
Och varför ger jag aldrig ett pip ifrån mig? För jag är verkligen inte en Facebookmänniska. Jag kan inte dela med mig av spännande saker, för det händer inte mycket i mitt liv jag skulle klassa som spännande. Om jag delar med mig om en godkänd tenta vill jag också dela med mig av en jag inte klarade.
För att inte nämna eventuella tarmproblem.
Air China, min vän.
Jag sitter på ett flygplan, omringad av kineser. Jag har just fått middagen, kyckling med ris och räksallad. Till det har det serverats avslagen Pepsi. Jag är så gott som panikslagen. Personalen på planet pratar endast mandarin liksom piloten. Jag har bara hört "Shanghai" ett par gånger. Såvitt jag vet kan jag hamna i en liten by. För av någon anledning har jag hamnat på inrikesflyget, cirka sexton timmar in i min resa till andra sidan jorden. Och jag har aldrig någonsin känt mig mindre som en globetrotter.
Och av någon anledning sitter jag och nynnar på den kinesiska texten till "Bjällerklang"
Resan började med flygbussen 11.20 från Västerås till Arlanda. Väl framme försökte jag checka in men fick snällt besked att vänta till 16.00, två timmar innan planet till Beijing skulle lyfta. Bestämmer mig för att gå till Pressbyrån för att köpa snus och Aftonbladet. Står i kö medan Bill och Bull ska köpa massa snus. Köper Aftonbladet och drar min väska därifrån. Sätter mig ner. Kommer på att jag glömt snuset. Svär högt. Drar tillbaka väskan in. Står i kö. Berättar att jag vill ha Göteborgs Rape. Mannen frågar mig direkt om leg. Visar leget. Han frågar om jag inte nyss var inne och köpte en tidning. Jag nickar och ler. Han säger att han inte vill sälja snus. Jag slutar le. Han pekar på en ung kille som står utanför kiosken och tittar in. Till slut visar jag mig nuvarande dosa och berättar att jag ska ha snuset för mig själv och inte börja kränga snus till fjortonåringar på Arlanda.
Han ger med sig och hämtar en dosa. Löst. Jag ber snällt om portion. "Kunde jag fan inte veta" muttrar han och hämtar nästa. Jag lämnar fram femtio kronor och väntar inte på växel.
Mamma ringer och berättar att jag glömt alla mina kalsonger i Västerås.
Får sms av Johanna där hon önskar mig ett gott nytt år.
Checkin! Jag frågar snällt om jag får välja plats. Mannen muttrar om att jag inte har visum. "Jo, men jag använde inte mitt mellannamn i det" Mannen tittar på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Och ja, det är jag antagligen. Får biljetten och hoppas att jag i alla fall fick plats vid gång.
Väl inne köper jag snapsflaskor att ta med mig till familjen men virrar runt i en kvart innan jag hittar någon jag kan betala till. Köper också godis och en pocketbok för att gardera mig inför resan. Jag litar inte på att två böcker räcker.
Köper en hamburgare för 115 kr och en flaska vatten för 30kr och äter för mig själv på det enda stället som är öppet.
Vid gate. Känns som halva flyget är kinesiska barn med mer energi än fyrtio duracellkaniner.
Inne i planet. Det spelas en slags rockremix av "Bjällerklang" i högtalarna på maxvolym. Två kinesiser försöker sjunga "Dassin tlho the snoow". Efter första versen kommer helt plötsligt ett gitarrsolo följt av samma sång fast på mandarin. Efter att tre gånger utsatt oss för den tortyren stänger de äntligen av låten.
Får gångplats! Hamnar bredvid Greg, en kines som pluggar på KTH. Hur han lyckas studera med en fruktansvärt knagglig engelska vet jag inte. Jag börjar bli trött men väntar tills maten serveras. Kyckling med ris och räksallad! Frågar om de har öl och får ett nekande svar. Får istället avslagen Pepsi.
Efter maten försöker jag sova, men Greg vill prata lite och vi kallpratar om vädret, att studera i Sverige och vad man ska äta i Kina. (Nudlar uppenbarligen)
Efter en timme tröttnar jag på att prata och poängterar att jag vill läsa istället. Greg fattar vinken i ungefär fyra minuter. Pratar lite till. Jag upptäcker att en film har startat och sätter på mig lurarna. Den är kinesisk, textat på engelska. Problemet är att skärmen är så liten att jag faktiskt bara sitter och tittar på kinesisk film. Greg vill prata lite till.
När han till slut somnar läser jag innan jag själv försöker slumra till vid 23.30 svensk tid. 23.59 tänds lamporna i planet och piloten önskar alla ett gott nytt år. Effekten blir att alla vaknar och barnen börjar gråta i kör. Jag försöker somna om, men Greg vill diskutera skillnaden mellan katoliker och lutheraner. Nästa gång jag flyger ska jag säga att jag jobbar på ICA och ska plugga till lapplisa.
När planet landat spelar de Bjällerklanglåten två gånger till och jag har nog aldrig haft så bråttom av ett plan.
Framme i Beijing lämnar jag Greg så fort jag kan och hamnar i vad alla som ska vidare tror är internationell transfer. En kines kommer fort fram och pekar mot det som är transfer och vi går dit. En annan kines kommer fram och pekar ut en annan transferdisk som vi längst bak i kön går till. När jag nästan är framme kommer en annan kines fram, tittar på min biljett och pekar tillbaka till första disken. Jag går tillbaka, väntar tills min tur och får då beskedet om att jag ska till "Special" desk. "Special" desk visar sig vara en tullkontroll för att komma in i Kina. Jag försöker förklara att jag inte vill till Kina, men får bara ett "arrivalcard" som jag ska fylla i. Utan att jag vet ordet av det är jag plötsligt inne i Kina utan visum. Jag ska visst till inrikesterminalen som jag hittar utan större problem. Ännu en säkerhetskontroll där jag får ställa mig på en liten pall för att säkerhetspersonalen ska kunna skanna mig för bomber. Problemet blir att jag är alldeles för lång för den stackars personalen som diskret försöker hoppa upp för att nå toppen av min rygg.
När jag sedan ska ta min väska har en annan kines tagit den och säger "I open. Okay?"
Klockan är ungefär fem på morgonen för mig och jag har bara sovit fyra timmar natten innan så jag nickar bara innan hon drar fram snapsflaskorna och frågar vad det är för något. När jag försöker förklara ger hon upp och verkar anse att jag nog inte ska spränga deras plan med snaps.
Sedan är jag inne. Går fram till en skärm där avgångarna står. Upptäcker att här går planen exakt var femte minut och mitt plan är långt ifrån att vara uppe på skärmen. Frågar informationen om terminalinformation men de skakar bara på huvudet och säger "wait". Jag hittar en tom gate och somnar.
När jag vaknar är jag omringad av kineser som verkar undra vad västerlänningen gör i deras land. Reser på mig och direkt pekar en fyraåring på mig och springer upp till mig som om jag vore tre meter lång och kritvit. Kommer på mig själv med att det nästan är helt rätt och försöker så diskret som möjligt ta mig därifrån. Får rätt gatenummer av informationen. Går dit. På gateskylten står det "Shanghai". Jag tittar på gaterna runt om. Flightnumret stämmer. Men det står Shanghai. Inte Melbourne. Tittar på min biljett. "Beijing-Melbourne". Gräver fram min orderbekräftelse. Där står det längst ner på ditresan "Flyget mellanlandar i Shanghai"
Går ombord. Bjällerklangremixen spelas ungefär fem gånger innan vi äntligen är på väg. Jag vet inte om jag ska försöka sticka hål på mina öron. Får mat, kyckling och ris med avslagen pepsi.
Framme i Shanghai (och ännu ett par omgångar Bjällerklang) står det ännu en kines utanför gaten och frågar "Mellbollne?" Jag nickar och undrar hur många timmar det var sen jag gav upp hoppet om att komma fram i en bit. Han leder våran grupp runt hela flygplatsen, ut genom bagagebältena till den internationella incheckningen. Där tar man min biljett och ger mig en ny som mest ser ut som en bussbiljett med ditskrivet gatenummer och platsnummer. Försöker gå igenom tullen men tvingas fylla i ett "Departurecard". Ännu en säkerhetskontroll och jag undrar hur fan de tror att jag ska ha lyckats plockat på mig sprängmedel under tiden jag sprungit efter kinesen på Shanghaiflygplatsen. Den här gången försöker inte kinesen som skannar mig hoppa utan nickar bara. Snapsen dras däremot fram igen och tre kineser synar flaskorna noggrant medan de pratar intensivt. Får tillbaka flaskorna och går till gaten. Vilket visar sig vara samma jävla gate jag nyss lämnat. För att komma till samma jävla plan. Och samma jävla plats.
Och ja, låten spelas igen. Sex gånger. Jag börjar nästan gråta.
Middagen ska serveras. Jag tittar trött upp på flygvärdinnan. Hon ger mig maten. Kyckling. Ris. Räksallad. Avslagen Pepsi. Jag ler tacksamt mot henne och plockar upp den tredje boken för resan.
När vi kommer in över Australien börjar jag faktiskt förstå att resan snart är slut. Njuter av utsikten och när planet väl landat kan jag knappt bärga mig. JAG ÄR FRAMME! INGENTING KAN FÖRSTÖRA DET HÄR!
"Dassin thloo the snoov"
Jag börjar skratta hysteriskt vilket får de andra i planet att mumla något om västerlänningar.
Sedan är jag äntligen framme på riktigt! Ställer mig i en lång kö för att komma igenom tullen. Tullpersonalen råkar ställa sig precis bredvid den hålögde, svartklädde ensamma unge killen med sin droghund. Tre gånger.
Min tur att visa passet. Tullkvinnan kollar informationen och tittar sedan strängt på mig.
"I didn't use my middle name".
"Yeah, I have to change it now."
"...Thankyouverymuch."
Hon tittar på mig som om jag vore dum i huvudet. Och ja, jag håller helt med.
Jag hämtar ut min väska från bagagebältet och får sedan skicka igenom den i ännu en maskin. Känner mig som om jag nästan ville ha haft med mig något olagligt hela vägen bara för att.
Stapplar ut genom dörren, ut till Australien. 33 timmar efter att det första planet lyfte. 42 sedan jag gick hemifrån.
Och jag har nog aldrig varit gladare.
Och av någon anledning sitter jag och nynnar på den kinesiska texten till "Bjällerklang"
Resan började med flygbussen 11.20 från Västerås till Arlanda. Väl framme försökte jag checka in men fick snällt besked att vänta till 16.00, två timmar innan planet till Beijing skulle lyfta. Bestämmer mig för att gå till Pressbyrån för att köpa snus och Aftonbladet. Står i kö medan Bill och Bull ska köpa massa snus. Köper Aftonbladet och drar min väska därifrån. Sätter mig ner. Kommer på att jag glömt snuset. Svär högt. Drar tillbaka väskan in. Står i kö. Berättar att jag vill ha Göteborgs Rape. Mannen frågar mig direkt om leg. Visar leget. Han frågar om jag inte nyss var inne och köpte en tidning. Jag nickar och ler. Han säger att han inte vill sälja snus. Jag slutar le. Han pekar på en ung kille som står utanför kiosken och tittar in. Till slut visar jag mig nuvarande dosa och berättar att jag ska ha snuset för mig själv och inte börja kränga snus till fjortonåringar på Arlanda.
Han ger med sig och hämtar en dosa. Löst. Jag ber snällt om portion. "Kunde jag fan inte veta" muttrar han och hämtar nästa. Jag lämnar fram femtio kronor och väntar inte på växel.
Mamma ringer och berättar att jag glömt alla mina kalsonger i Västerås.
Får sms av Johanna där hon önskar mig ett gott nytt år.
Checkin! Jag frågar snällt om jag får välja plats. Mannen muttrar om att jag inte har visum. "Jo, men jag använde inte mitt mellannamn i det" Mannen tittar på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Och ja, det är jag antagligen. Får biljetten och hoppas att jag i alla fall fick plats vid gång.
Väl inne köper jag snapsflaskor att ta med mig till familjen men virrar runt i en kvart innan jag hittar någon jag kan betala till. Köper också godis och en pocketbok för att gardera mig inför resan. Jag litar inte på att två böcker räcker.
Köper en hamburgare för 115 kr och en flaska vatten för 30kr och äter för mig själv på det enda stället som är öppet.
Vid gate. Känns som halva flyget är kinesiska barn med mer energi än fyrtio duracellkaniner.
Inne i planet. Det spelas en slags rockremix av "Bjällerklang" i högtalarna på maxvolym. Två kinesiser försöker sjunga "Dassin tlho the snoow". Efter första versen kommer helt plötsligt ett gitarrsolo följt av samma sång fast på mandarin. Efter att tre gånger utsatt oss för den tortyren stänger de äntligen av låten.
Får gångplats! Hamnar bredvid Greg, en kines som pluggar på KTH. Hur han lyckas studera med en fruktansvärt knagglig engelska vet jag inte. Jag börjar bli trött men väntar tills maten serveras. Kyckling med ris och räksallad! Frågar om de har öl och får ett nekande svar. Får istället avslagen Pepsi.
Efter maten försöker jag sova, men Greg vill prata lite och vi kallpratar om vädret, att studera i Sverige och vad man ska äta i Kina. (Nudlar uppenbarligen)
Efter en timme tröttnar jag på att prata och poängterar att jag vill läsa istället. Greg fattar vinken i ungefär fyra minuter. Pratar lite till. Jag upptäcker att en film har startat och sätter på mig lurarna. Den är kinesisk, textat på engelska. Problemet är att skärmen är så liten att jag faktiskt bara sitter och tittar på kinesisk film. Greg vill prata lite till.
När han till slut somnar läser jag innan jag själv försöker slumra till vid 23.30 svensk tid. 23.59 tänds lamporna i planet och piloten önskar alla ett gott nytt år. Effekten blir att alla vaknar och barnen börjar gråta i kör. Jag försöker somna om, men Greg vill diskutera skillnaden mellan katoliker och lutheraner. Nästa gång jag flyger ska jag säga att jag jobbar på ICA och ska plugga till lapplisa.
När planet landat spelar de Bjällerklanglåten två gånger till och jag har nog aldrig haft så bråttom av ett plan.
Framme i Beijing lämnar jag Greg så fort jag kan och hamnar i vad alla som ska vidare tror är internationell transfer. En kines kommer fort fram och pekar mot det som är transfer och vi går dit. En annan kines kommer fram och pekar ut en annan transferdisk som vi längst bak i kön går till. När jag nästan är framme kommer en annan kines fram, tittar på min biljett och pekar tillbaka till första disken. Jag går tillbaka, väntar tills min tur och får då beskedet om att jag ska till "Special" desk. "Special" desk visar sig vara en tullkontroll för att komma in i Kina. Jag försöker förklara att jag inte vill till Kina, men får bara ett "arrivalcard" som jag ska fylla i. Utan att jag vet ordet av det är jag plötsligt inne i Kina utan visum. Jag ska visst till inrikesterminalen som jag hittar utan större problem. Ännu en säkerhetskontroll där jag får ställa mig på en liten pall för att säkerhetspersonalen ska kunna skanna mig för bomber. Problemet blir att jag är alldeles för lång för den stackars personalen som diskret försöker hoppa upp för att nå toppen av min rygg.
När jag sedan ska ta min väska har en annan kines tagit den och säger "I open. Okay?"
Klockan är ungefär fem på morgonen för mig och jag har bara sovit fyra timmar natten innan så jag nickar bara innan hon drar fram snapsflaskorna och frågar vad det är för något. När jag försöker förklara ger hon upp och verkar anse att jag nog inte ska spränga deras plan med snaps.
Sedan är jag inne. Går fram till en skärm där avgångarna står. Upptäcker att här går planen exakt var femte minut och mitt plan är långt ifrån att vara uppe på skärmen. Frågar informationen om terminalinformation men de skakar bara på huvudet och säger "wait". Jag hittar en tom gate och somnar.
När jag vaknar är jag omringad av kineser som verkar undra vad västerlänningen gör i deras land. Reser på mig och direkt pekar en fyraåring på mig och springer upp till mig som om jag vore tre meter lång och kritvit. Kommer på mig själv med att det nästan är helt rätt och försöker så diskret som möjligt ta mig därifrån. Får rätt gatenummer av informationen. Går dit. På gateskylten står det "Shanghai". Jag tittar på gaterna runt om. Flightnumret stämmer. Men det står Shanghai. Inte Melbourne. Tittar på min biljett. "Beijing-Melbourne". Gräver fram min orderbekräftelse. Där står det längst ner på ditresan "Flyget mellanlandar i Shanghai"
Går ombord. Bjällerklangremixen spelas ungefär fem gånger innan vi äntligen är på väg. Jag vet inte om jag ska försöka sticka hål på mina öron. Får mat, kyckling och ris med avslagen pepsi.
Framme i Shanghai (och ännu ett par omgångar Bjällerklang) står det ännu en kines utanför gaten och frågar "Mellbollne?" Jag nickar och undrar hur många timmar det var sen jag gav upp hoppet om att komma fram i en bit. Han leder våran grupp runt hela flygplatsen, ut genom bagagebältena till den internationella incheckningen. Där tar man min biljett och ger mig en ny som mest ser ut som en bussbiljett med ditskrivet gatenummer och platsnummer. Försöker gå igenom tullen men tvingas fylla i ett "Departurecard". Ännu en säkerhetskontroll och jag undrar hur fan de tror att jag ska ha lyckats plockat på mig sprängmedel under tiden jag sprungit efter kinesen på Shanghaiflygplatsen. Den här gången försöker inte kinesen som skannar mig hoppa utan nickar bara. Snapsen dras däremot fram igen och tre kineser synar flaskorna noggrant medan de pratar intensivt. Får tillbaka flaskorna och går till gaten. Vilket visar sig vara samma jävla gate jag nyss lämnat. För att komma till samma jävla plan. Och samma jävla plats.
Och ja, låten spelas igen. Sex gånger. Jag börjar nästan gråta.
Middagen ska serveras. Jag tittar trött upp på flygvärdinnan. Hon ger mig maten. Kyckling. Ris. Räksallad. Avslagen Pepsi. Jag ler tacksamt mot henne och plockar upp den tredje boken för resan.
När vi kommer in över Australien börjar jag faktiskt förstå att resan snart är slut. Njuter av utsikten och när planet väl landat kan jag knappt bärga mig. JAG ÄR FRAMME! INGENTING KAN FÖRSTÖRA DET HÄR!
"Dassin thloo the snoov"
Jag börjar skratta hysteriskt vilket får de andra i planet att mumla något om västerlänningar.
Sedan är jag äntligen framme på riktigt! Ställer mig i en lång kö för att komma igenom tullen. Tullpersonalen råkar ställa sig precis bredvid den hålögde, svartklädde ensamma unge killen med sin droghund. Tre gånger.
Min tur att visa passet. Tullkvinnan kollar informationen och tittar sedan strängt på mig.
"I didn't use my middle name".
"Yeah, I have to change it now."
"...Thankyouverymuch."
Hon tittar på mig som om jag vore dum i huvudet. Och ja, jag håller helt med.
Jag hämtar ut min väska från bagagebältet och får sedan skicka igenom den i ännu en maskin. Känner mig som om jag nästan ville ha haft med mig något olagligt hela vägen bara för att.
Stapplar ut genom dörren, ut till Australien. 33 timmar efter att det första planet lyfte. 42 sedan jag gick hemifrån.
Och jag har nog aldrig varit gladare.
28 Januari 2010
Egentligen ska jag skriva två böner just nu, men idétorkan är stor. Och inspiration finns faktiskt inte utanför fönstret, då det enda jag har utsikt mot är en igensnöad kyrkogård. Om inte det var deprimerande nog har jag när jag tänker på det inte sett en enda människa vara där under hela tiden jag jobbat här.
Jag skulle nu kunna brodera ut den tankegången om livets slut och det skrämmande att ligga ensam i en liten grav på två kvadrat, men istället måste jag tacka nej till ännu en jävla gruppinbjudan på Facebook. Den här är gruppen för alla som inte röker. Vad fan är poängen med en sådan grupp? WOOHOO! JAG RÖKER INTE!
Snart kommer fan gruppen för alla som är morgontrötta. Eller vänta, den fanns redan.
För i helvete människor! Jag vill nästan skapa en grupp som heter "Alla vi som andas" för att sedan döpa om fanskapet till "Alla vi som behöver uppmärksamhet så mycket att vi skapar grupper på Facebook så länge det kan ha något gemensamt med mina intressen/mänsklighet."
Go fucking you.
Det här är tredje inlägget om grupper på Facebook såvitt jag vet. Aldrig har jag nog klagat så länge på något. Det kan vara mitt största I-landsproblem någonsin.
Här är passagen där jag ska berätta om den spännande tillvaron som är volontärlivet på Stiftsgården, men det enda som händer är timmar på kontoret, möten om läger, måltider, gym och sedan ledig tid. Jag har börjat få så tråkigt att jag börjat spela brädspel med mig själv då ingen annan tycker Svea Rike eller Axis and Allies är särskilt underhållande. Kan vara Svea Rikes mängd av kort och regler och att Axis and Allies ska ta minst 4 timmar för att det ska vara en bra och givande omgång.
Så från klockan sex till tio kan jag hittas sittande vid köksbordet och planera en Stilla Havsoffensiv eller fundera på vilken av ätterna som mest skulle lida av kortet "Räfst och Reduktion". Det värsta är när jag redan bestämt innan vem som ska vinna, vilket leder till att jag kan småfuska bara för att jag ska ha rätt.
Ibland kan jag känna att jag är tragisk när sådant händer. Men sedan är det Tysklands tur och då glöms allt bort, för nu jävlar ska här köpas ubåtar och Afrika ska fanimej falla, oavsvett vad amerikanska fallskärmstrupper försöker med.
(Under hela tiden jag skrivit det här inlägget har Malin sjungit sammanlagt 13 olika låtar från våran sångpärm inför vår resa till Malung där vi ska hålla i en kort bön. Sällan har en sådan planerats lika mycket som nu. Oftast blir det skriva eller återanvända en text, ta en cd och slå på två random låtar. Men nu jävlar ska vi visa att Stiftsgårdens volontärer kan sjunga och predika som inga andra.)
Och äntligen är min recoverycd skickats som jag beställde för 5 veckor sedan. Efter 2 veckor behagade best2serve skicka ett mail om att de inte kunde skicka den "just nu", men skulle skicka cdfanskapet så fort "problemet som hindrar oss har löst sig" och cdn skulle komma "snart".
Så om cirka en vecka har jag äntligen en fungerande dator igen, såvida inte jag lyckats köpa helt fel cd till den.
Det hela ska firas genom att jag direkt ska plåga den genom att göra om alla discoskivor och bränna nya.
Och varför finns det 53 grupper om sömn på Facebook? "vi som gillar sömn, vi som älskar sömn, vi som sover länge, vi som vill sova länge" osv i alla jävla oändlighet.
Jag skulle nu kunna brodera ut den tankegången om livets slut och det skrämmande att ligga ensam i en liten grav på två kvadrat, men istället måste jag tacka nej till ännu en jävla gruppinbjudan på Facebook. Den här är gruppen för alla som inte röker. Vad fan är poängen med en sådan grupp? WOOHOO! JAG RÖKER INTE!
Snart kommer fan gruppen för alla som är morgontrötta. Eller vänta, den fanns redan.
För i helvete människor! Jag vill nästan skapa en grupp som heter "Alla vi som andas" för att sedan döpa om fanskapet till "Alla vi som behöver uppmärksamhet så mycket att vi skapar grupper på Facebook så länge det kan ha något gemensamt med mina intressen/mänsklighet."
Go fucking you.
Det här är tredje inlägget om grupper på Facebook såvitt jag vet. Aldrig har jag nog klagat så länge på något. Det kan vara mitt största I-landsproblem någonsin.
Här är passagen där jag ska berätta om den spännande tillvaron som är volontärlivet på Stiftsgården, men det enda som händer är timmar på kontoret, möten om läger, måltider, gym och sedan ledig tid. Jag har börjat få så tråkigt att jag börjat spela brädspel med mig själv då ingen annan tycker Svea Rike eller Axis and Allies är särskilt underhållande. Kan vara Svea Rikes mängd av kort och regler och att Axis and Allies ska ta minst 4 timmar för att det ska vara en bra och givande omgång.
Så från klockan sex till tio kan jag hittas sittande vid köksbordet och planera en Stilla Havsoffensiv eller fundera på vilken av ätterna som mest skulle lida av kortet "Räfst och Reduktion". Det värsta är när jag redan bestämt innan vem som ska vinna, vilket leder till att jag kan småfuska bara för att jag ska ha rätt.
Ibland kan jag känna att jag är tragisk när sådant händer. Men sedan är det Tysklands tur och då glöms allt bort, för nu jävlar ska här köpas ubåtar och Afrika ska fanimej falla, oavsvett vad amerikanska fallskärmstrupper försöker med.
(Under hela tiden jag skrivit det här inlägget har Malin sjungit sammanlagt 13 olika låtar från våran sångpärm inför vår resa till Malung där vi ska hålla i en kort bön. Sällan har en sådan planerats lika mycket som nu. Oftast blir det skriva eller återanvända en text, ta en cd och slå på två random låtar. Men nu jävlar ska vi visa att Stiftsgårdens volontärer kan sjunga och predika som inga andra.)
Och äntligen är min recoverycd skickats som jag beställde för 5 veckor sedan. Efter 2 veckor behagade best2serve skicka ett mail om att de inte kunde skicka den "just nu", men skulle skicka cdfanskapet så fort "problemet som hindrar oss har löst sig" och cdn skulle komma "snart".
Så om cirka en vecka har jag äntligen en fungerande dator igen, såvida inte jag lyckats köpa helt fel cd till den.
Det hela ska firas genom att jag direkt ska plåga den genom att göra om alla discoskivor och bränna nya.
Och varför finns det 53 grupper om sömn på Facebook? "vi som gillar sömn, vi som älskar sömn, vi som sover länge, vi som vill sova länge" osv i alla jävla oändlighet.
20 Januari 2010
Jag har äntligen kommit på varför jag inte uppdaterar bloggen mer ofta!
För att jag tror att läsarna inte bryr sig om vad jag gör i mitt dagliga liv. Kanske om jag bodde i en storstad med ett sjukt givande jobb istället för på ett kontor DÄR MALIN JUST TÄNDE ETT FUCKING TOMTEBLOSS SOM HON SPRINGER RUNT MED OCH GÖR MIRRE SKRÄCKSLAGEN! FÖR I HELVETE VAD JAG HATAR DET HÄR JOBBET IBLAND!
Seriöst. Hon gjorde just det. Fy fan....
Jo, men som sagt, om jag skulle skriva om min dag skulle det vara ungefär så här:
"Igår var jag trött och sov till 9, sen åt jag lite frukost och sen städade jag mitt rum så det är fint (SMILEYGUBBE)
Sen satt jag vid datorn (SMILEYGUBBE) och sen gick jag till gymmet för att bli stark (SMILEYGUBBE) Sen (Alltid sen, för bloggare måste prata som femåringar) spelade jag Svea Rike med mig själv (Ledsen smiley) Fast det var kul (Smileygubbe) Sen lagade vi mat i Paviljongen, för maten i köket var äcklig (nån slags smiley som visar sånt...skit)
Jag och Mirre provade Munchkin, men han tyckte inte om det (smiley)
Sen tittade jag klart på säsong 10 av Stargate SG-1, så nu har jag inget att göra på sena kvällar (ledsen smiley) Sen sov jag.
Idag åkte vi till badhuset med Gisela, (en snäll präst (Smiley)) men jag hade inga badbyxor så jag läste bok istället (smiley) Sen jobbade vi. Jag har ringt massa folk och pratat viktiga saker! Och bestämt semester för att åka hem till Västerås. (VECKA 6-7! WOOOHOOO! PARTY MED STIFTSGÅRDARE IS DEMANDED) (SJUKT GLAD SMILEY SOM ÄR FULL!)
Nej. Jag tror fan inte det.
Eller är det verkligen sånt folk vill läsa? I is confused.
Och Facebookgrupperna som byter namn till "Hitler äger" eller liknande. Rätt åt er. Idioter.
För att jag tror att läsarna inte bryr sig om vad jag gör i mitt dagliga liv. Kanske om jag bodde i en storstad med ett sjukt givande jobb istället för på ett kontor DÄR MALIN JUST TÄNDE ETT FUCKING TOMTEBLOSS SOM HON SPRINGER RUNT MED OCH GÖR MIRRE SKRÄCKSLAGEN! FÖR I HELVETE VAD JAG HATAR DET HÄR JOBBET IBLAND!
Seriöst. Hon gjorde just det. Fy fan....
Jo, men som sagt, om jag skulle skriva om min dag skulle det vara ungefär så här:
"Igår var jag trött och sov till 9, sen åt jag lite frukost och sen städade jag mitt rum så det är fint (SMILEYGUBBE)
Sen satt jag vid datorn (SMILEYGUBBE) och sen gick jag till gymmet för att bli stark (SMILEYGUBBE) Sen (Alltid sen, för bloggare måste prata som femåringar) spelade jag Svea Rike med mig själv (Ledsen smiley) Fast det var kul (Smileygubbe) Sen lagade vi mat i Paviljongen, för maten i köket var äcklig (nån slags smiley som visar sånt...skit)
Jag och Mirre provade Munchkin, men han tyckte inte om det (smiley)
Sen tittade jag klart på säsong 10 av Stargate SG-1, så nu har jag inget att göra på sena kvällar (ledsen smiley) Sen sov jag.
Idag åkte vi till badhuset med Gisela, (en snäll präst (Smiley)) men jag hade inga badbyxor så jag läste bok istället (smiley) Sen jobbade vi. Jag har ringt massa folk och pratat viktiga saker! Och bestämt semester för att åka hem till Västerås. (VECKA 6-7! WOOOHOOO! PARTY MED STIFTSGÅRDARE IS DEMANDED) (SJUKT GLAD SMILEY SOM ÄR FULL!)
Nej. Jag tror fan inte det.
Eller är det verkligen sånt folk vill läsa? I is confused.
Och Facebookgrupperna som byter namn till "Hitler äger" eller liknande. Rätt åt er. Idioter.
13 Januari 2010
Jag hade faktiskt tänkt att idag prata om vad som hänt under julen, nyår, trettonhelgen och lofsdalen och hur det är att vara tillbaka i vardagslunket.
Men det kan jag inte, för NÅGON JÄVLA IDIOT SKICKAR ÄNNU EN JÄVLA GRUPPINVITE PÅ FACEBOOK!
Jag hatar groups på Facebook. Något fruktansvärt.
Vem fan är Amiin och varför i helvete vill jag att killen ska ha afrokrull? VARFÖR I FANS NAMN SKA JAG GÅ MED I EN GRUPP FÖR ATT VETA ATT NÅGONSTANS I VÄRLDEN ÄR DET EN KILLE SOM HAR SÅNA PROBLEM MED SJÄLVSÄKERHET ATT HAN BEHÖVER VETA ATT 2000 PERS VET ATT HAN BYTER FRISYR?
Jag ska fan starta en grupp: "Om fem går med i den här gruppen ska jag gå och bajsa." Det är lika jävla värt.
Och jag tänker inte heller gå med i gruppen "Om 100 personer går med går jag till Hallstahammar, Örebro, Haparanda, Montenegro." Varför? För exakt samma jävla anledning: TA LITE EGNA BESLUT UTAN ATT INVOLVERA HELA VÄRLDEN.
"Men Adam, jag slog vad. Det var helt crazy busigt just då."
Nej, det var det inte. Och sen när låter vaden man gör i stil med: "Okej, jag utmanar dig att starta en grupp på Facebook och kräva att 1000 medlemmar går med för då går du till Hallsta, UTAN SKOR!"
Halleluja vad illamående det får mig att känna mig. (Eller så är det pannbiffen/restbiffen jag just ätit)
Och grupperna: "Danmark mot Sverige, Kvinnor mot män, Albinos mot döda, Zombies mot Vampyrer" är likadana.
"OMG! SVERIGE VANN! DET BETYDER ATT VI ÄR BÄTTRE PÅ ATT GÅ MED I GRUPPER! WOOOHOOOOO!"
Eller?
Och jag kan också slå ett slag för att jag faktiskt inte är för pedofilism, fastän jag inte är med i "Vi som hatar pedofiler" och jag tycker inte SD ska in i riksdagen, fastän jag inte är med i en av fyrtio jävla grupper. Det är bra gruppstartare. Fy fan vad du är politiskt korrekt och står för dina åsikter genom att tvinga alla som tycker som 95% av befolkningen gå med i gruppen eller bli anklagade för att vara våldtäktsmän.
Go fucking Facebook.
"Men, Adam, du är med i massa jävla grupper du med!"
Ja, det är jag. Och varenda en av dem representar ett minne. Som bråket om huruvida man ska vika eller knyckla ihop pappret på Peace and Love 2007. Mina gamla skolor och grupper som jag ser framemot och diskuterar saker vi ska göra tillsammans.
Förutom "Lego Star Wars is man´s greatest achivement". Den är bara awesome.
Men det kan jag inte, för NÅGON JÄVLA IDIOT SKICKAR ÄNNU EN JÄVLA GRUPPINVITE PÅ FACEBOOK!
Jag hatar groups på Facebook. Något fruktansvärt.
Vem fan är Amiin och varför i helvete vill jag att killen ska ha afrokrull? VARFÖR I FANS NAMN SKA JAG GÅ MED I EN GRUPP FÖR ATT VETA ATT NÅGONSTANS I VÄRLDEN ÄR DET EN KILLE SOM HAR SÅNA PROBLEM MED SJÄLVSÄKERHET ATT HAN BEHÖVER VETA ATT 2000 PERS VET ATT HAN BYTER FRISYR?
Jag ska fan starta en grupp: "Om fem går med i den här gruppen ska jag gå och bajsa." Det är lika jävla värt.
Och jag tänker inte heller gå med i gruppen "Om 100 personer går med går jag till Hallstahammar, Örebro, Haparanda, Montenegro." Varför? För exakt samma jävla anledning: TA LITE EGNA BESLUT UTAN ATT INVOLVERA HELA VÄRLDEN.
"Men Adam, jag slog vad. Det var helt crazy busigt just då."
Nej, det var det inte. Och sen när låter vaden man gör i stil med: "Okej, jag utmanar dig att starta en grupp på Facebook och kräva att 1000 medlemmar går med för då går du till Hallsta, UTAN SKOR!"
Halleluja vad illamående det får mig att känna mig. (Eller så är det pannbiffen/restbiffen jag just ätit)
Och grupperna: "Danmark mot Sverige, Kvinnor mot män, Albinos mot döda, Zombies mot Vampyrer" är likadana.
"OMG! SVERIGE VANN! DET BETYDER ATT VI ÄR BÄTTRE PÅ ATT GÅ MED I GRUPPER! WOOOHOOOOO!"
Eller?
Och jag kan också slå ett slag för att jag faktiskt inte är för pedofilism, fastän jag inte är med i "Vi som hatar pedofiler" och jag tycker inte SD ska in i riksdagen, fastän jag inte är med i en av fyrtio jävla grupper. Det är bra gruppstartare. Fy fan vad du är politiskt korrekt och står för dina åsikter genom att tvinga alla som tycker som 95% av befolkningen gå med i gruppen eller bli anklagade för att vara våldtäktsmän.
Go fucking Facebook.
"Men, Adam, du är med i massa jävla grupper du med!"
Ja, det är jag. Och varenda en av dem representar ett minne. Som bråket om huruvida man ska vika eller knyckla ihop pappret på Peace and Love 2007. Mina gamla skolor och grupper som jag ser framemot och diskuterar saker vi ska göra tillsammans.
Förutom "Lego Star Wars is man´s greatest achivement". Den är bara awesome.
18 December 2009
Vad i helvete är egentligen poängen med modebloggar?
Varför jag bryr mig?
För att varje gång jag ska logga in på den här tipsar alltid blogg.se mig om den mest lästa bloggen idag. Varenda gång är det om en ny outfit, en ny affär, en människa som såg hemsk ut och små frågor till läsare om man inte ser "SÅ JÄVLA SEXIG UT".
Nej, du ser ut som en dålig variant av nersminkad Knatten.
Personalresan var överraskande intressant och trevlig. Ett besök på Östanbäcks kloster tände mina gamla drömmar om munkliv till liv igen. Uppenbarligen var jag däremot den enda som ärligt talat kunde överväga det livet längre än tre dagar. Jag har surfat runt på deras sida i jakt på volontärsskap och vad som krävs för att avlägga ett års klosterlöfte. Jag menar, hellre munka runt nu än om 20 år.
Efter klosterbesöket blev det snabb förflyttning till Sala sockenkyrka där vi fick lektioner i kyrkomålningar. Nästan ännu mer intressant för kyrkohistorienörden i mig.
Kvällen däremot gick i ångestens tecken. Efter att ha anlänt till Uppsala Kongress Center och sett Magnus Betnér sprungit runt som en yr, rädd höna var det dags för julkalas. Fint dekorerat, god mat och otroligt bra underhållning i form av gospelsolister och "Metallkvarteten" (Som spelade blåsinstrument. Jag lämnar det där. Det skulle vara svårt att förklara innebörden av ordet "Metalparodiblåsinstrumentskvartettsremixeravjuligalåtarochrockklassiker"
Det som gav mig ångest var kvällens konferincier (Felstavat!) Han drog ordvitsar som Dennis Eriksson skulle skämts för och skapade fler pinsamma tystnader än blinddejter mellan Adolf Hitler och en judinna. Höjdpunkten kom när han drog skämt om Jesus för en Stiftsgård på femtio personer. Visst, vi skrattar åt skämt om kristendom. OM DE PÅ NÅGOT SÄTT ÄR VETTIGA ISTÄLLET FÖR ATT SÄGA NÅGOT DJUPT OCH SEDAN SÄGA ATT JULTOMTEN ÄR TVÅTUSEN ÅR GAMMAL OCH FÖDD I ETT STALL OCH VÅRAN FRÄLSARE! GUD VAD DU ÄR BUSIG! HAHAHAHA VAD JAG SKRATTAR! HÄR! TA EN TÅRTJÄVEL FÖR DINA GYLLENE SKÄMT!
Tyvärr fick jag order om att inte börja bråka med mannen, under hot om att bli sparkad. Så här i efterhand hade det nog varit värt det.
Efter julbordet blev det utgång på en brittisk pub. Det brittiska missade jag helt, då det var som att sitta på Taj Mahal fast i Uppsala. Det enda som fattades var Badol bakom disken istället för en student. Och att de sålde 14årig Oban.(Whisky, inte fjortisar)
Nu är det dags att springa iväg till Johan och få spö på Xbox360, innan jag imorgon flyr till Stockholm för att köra ner ett par julklappar i min familjs armar innan jag tar tåget upp till gården igen.
Zul zul
Varför jag bryr mig?
För att varje gång jag ska logga in på den här tipsar alltid blogg.se mig om den mest lästa bloggen idag. Varenda gång är det om en ny outfit, en ny affär, en människa som såg hemsk ut och små frågor till läsare om man inte ser "SÅ JÄVLA SEXIG UT".
Nej, du ser ut som en dålig variant av nersminkad Knatten.
Personalresan var överraskande intressant och trevlig. Ett besök på Östanbäcks kloster tände mina gamla drömmar om munkliv till liv igen. Uppenbarligen var jag däremot den enda som ärligt talat kunde överväga det livet längre än tre dagar. Jag har surfat runt på deras sida i jakt på volontärsskap och vad som krävs för att avlägga ett års klosterlöfte. Jag menar, hellre munka runt nu än om 20 år.
Efter klosterbesöket blev det snabb förflyttning till Sala sockenkyrka där vi fick lektioner i kyrkomålningar. Nästan ännu mer intressant för kyrkohistorienörden i mig.
Kvällen däremot gick i ångestens tecken. Efter att ha anlänt till Uppsala Kongress Center och sett Magnus Betnér sprungit runt som en yr, rädd höna var det dags för julkalas. Fint dekorerat, god mat och otroligt bra underhållning i form av gospelsolister och "Metallkvarteten" (Som spelade blåsinstrument. Jag lämnar det där. Det skulle vara svårt att förklara innebörden av ordet "Metalparodiblåsinstrumentskvartettsremixeravjuligalåtarochrockklassiker"
Det som gav mig ångest var kvällens konferincier (Felstavat!) Han drog ordvitsar som Dennis Eriksson skulle skämts för och skapade fler pinsamma tystnader än blinddejter mellan Adolf Hitler och en judinna. Höjdpunkten kom när han drog skämt om Jesus för en Stiftsgård på femtio personer. Visst, vi skrattar åt skämt om kristendom. OM DE PÅ NÅGOT SÄTT ÄR VETTIGA ISTÄLLET FÖR ATT SÄGA NÅGOT DJUPT OCH SEDAN SÄGA ATT JULTOMTEN ÄR TVÅTUSEN ÅR GAMMAL OCH FÖDD I ETT STALL OCH VÅRAN FRÄLSARE! GUD VAD DU ÄR BUSIG! HAHAHAHA VAD JAG SKRATTAR! HÄR! TA EN TÅRTJÄVEL FÖR DINA GYLLENE SKÄMT!
Tyvärr fick jag order om att inte börja bråka med mannen, under hot om att bli sparkad. Så här i efterhand hade det nog varit värt det.
Efter julbordet blev det utgång på en brittisk pub. Det brittiska missade jag helt, då det var som att sitta på Taj Mahal fast i Uppsala. Det enda som fattades var Badol bakom disken istället för en student. Och att de sålde 14årig Oban.(Whisky, inte fjortisar)
Nu är det dags att springa iväg till Johan och få spö på Xbox360, innan jag imorgon flyr till Stockholm för att köra ner ett par julklappar i min familjs armar innan jag tar tåget upp till gården igen.
Zul zul
15 December 2009
Nu kanske man skulle kunna tro att jag missade lördagen med flit.
Tyvärr gjorde inte jag det, på grund av att hela helgen rusade förbi snabbare än... Meh, palla liknelse med bara 2 koppar kaffe i kroppen.
Fredagen blev en spännande affär med mycket övertid då Mirre och jag fick sitta och försöka rädda två stycken helgare som satt fast i Hedemora. Var nästan som att ha ett läger då vi sprang fram och tillbaka för att informera alla och se vad vi kunde göra för dem.
Lördagen skulle vara en lugn dag med städning och tvättning, men istället blev det gymmet följt av slappkväll i dagrummet. Somnade dumt nog väldigt sent, vilket ledde till att jag var ett komatroll hela söndagen. Söndagen som vi skulle lussat på.
Efter sångövning och framskaffande av linnen och tomtedräkt och reparerande av Luciakronan jag skulle ha var vi pepp på att gå runt och köra ner pepparkakor i personalens halsar ackompanjerat till Gläns över sjö och strand, men bara efter en timme hade flera avböjt på grund av rent jekla oflyt.
När då plötsligt kvällsvärden ringde och bad om våra kläder för ett par gästers räkning gav vi upp och slog på en film.
Jag ska uppenbarligen inte vara Lucia. Nästa år blir det back to stjärtgosse.
Gårdagen julstädade vi volontärer också till slut Paviljongen. Skrubbning av så gott som alla ytor, slängande av mat ifrån frysen. Gissa vad fläcken på golvet är gjort av. Skrubba den och se att det bara var damm. Såna roliga saker, som kan förgylla alla dagar.
Efter det gick vi över på våra egna rum, vilket gjorde att mitt faktiskt såg fint ut i cirka tre minuter innan jag bytte byxor och slängde de andra paret på golvet.
Jag trivs i kaos.
Imorgon är det dags att åka iväg på personalresa till Uppsala. Bussen går 07.00. Funderar halvt på att dygna då jag verkligen är dålig på att lägga mig tidigt.
På torsdagen kommer volontärerna smyga iväg, handla julklappar och fly till Västerås, där jag kommer försöka hinna med att fira jul med båda sidor av familjen och hinna gå på en glöggfest för Stockholms överklass. I CANT WAIT. Funderar starkt på att leka Hiphopwannabe med min fina keps på det partyt och presentera mig som DJ Startroopah.
Annars är det här sista dagen på kontoret innan Trettonhelgen. Så gott som allt är planerat. Det enda som är kvar är det här småskräpet som jag är 100% säker på att vi kommer missa fram tills det är så gott som försent. "Vadå, luckorna, skulle de inte brännas ner?"
Och ikväll ska jag bygga ett snöfort och förklara Imperiet Almagestia fritt från Sveriges tyranni och fira med att kasta ett par snöbollar på Mirre.
Tyvärr gjorde inte jag det, på grund av att hela helgen rusade förbi snabbare än... Meh, palla liknelse med bara 2 koppar kaffe i kroppen.
Fredagen blev en spännande affär med mycket övertid då Mirre och jag fick sitta och försöka rädda två stycken helgare som satt fast i Hedemora. Var nästan som att ha ett läger då vi sprang fram och tillbaka för att informera alla och se vad vi kunde göra för dem.
Lördagen skulle vara en lugn dag med städning och tvättning, men istället blev det gymmet följt av slappkväll i dagrummet. Somnade dumt nog väldigt sent, vilket ledde till att jag var ett komatroll hela söndagen. Söndagen som vi skulle lussat på.
Efter sångövning och framskaffande av linnen och tomtedräkt och reparerande av Luciakronan jag skulle ha var vi pepp på att gå runt och köra ner pepparkakor i personalens halsar ackompanjerat till Gläns över sjö och strand, men bara efter en timme hade flera avböjt på grund av rent jekla oflyt.
När då plötsligt kvällsvärden ringde och bad om våra kläder för ett par gästers räkning gav vi upp och slog på en film.
Jag ska uppenbarligen inte vara Lucia. Nästa år blir det back to stjärtgosse.
Gårdagen julstädade vi volontärer också till slut Paviljongen. Skrubbning av så gott som alla ytor, slängande av mat ifrån frysen. Gissa vad fläcken på golvet är gjort av. Skrubba den och se att det bara var damm. Såna roliga saker, som kan förgylla alla dagar.
Efter det gick vi över på våra egna rum, vilket gjorde att mitt faktiskt såg fint ut i cirka tre minuter innan jag bytte byxor och slängde de andra paret på golvet.
Jag trivs i kaos.
Imorgon är det dags att åka iväg på personalresa till Uppsala. Bussen går 07.00. Funderar halvt på att dygna då jag verkligen är dålig på att lägga mig tidigt.
På torsdagen kommer volontärerna smyga iväg, handla julklappar och fly till Västerås, där jag kommer försöka hinna med att fira jul med båda sidor av familjen och hinna gå på en glöggfest för Stockholms överklass. I CANT WAIT. Funderar starkt på att leka Hiphopwannabe med min fina keps på det partyt och presentera mig som DJ Startroopah.
Annars är det här sista dagen på kontoret innan Trettonhelgen. Så gott som allt är planerat. Det enda som är kvar är det här småskräpet som jag är 100% säker på att vi kommer missa fram tills det är så gott som försent. "Vadå, luckorna, skulle de inte brännas ner?"
Och ikväll ska jag bygga ett snöfort och förklara Imperiet Almagestia fritt från Sveriges tyranni och fira med att kasta ett par snöbollar på Mirre.
11 December 2009
Dag tre på mitt spännande äventyr, och jag är redan orolig över hur jag ska uppdatera bloggen imorgon. Inte för att jag har tid, men det är ju så långt att gå! Dryga femtio meter!
Igår försökte jag och Mirre på oss att vara lite manliga.
Vi gick ner till gymet.
Nu kanske de flesta tänker: "Jaha, varför är det så stort då?"
För att jag inte vet hur man gymar. Alls. Jag är skräckslagen för maskiner som kan ta livet av mig. Jag har sett Terminator och Matrix. Att frivilligt sätta sitt liv i händerna på maskinerna är bara att vara mer korkad än blondiner i skräckfilmer.
I vilket fall som helst var det ganska trevligt. Det enda riktigt skrämmande är hur overkligt svag min vänsterarm är i jämförelse med högern.
Det värsta är att vi kanske går ner imorgon igen. Mirre försöker få mig tänd på idén om Beach 2010. Jag försöker diskret peka på att Beach 2021 är lite enklare, men det går inte hem.
Och senare idag (Runt 14.00) kommer Mirre övervinna sin skräck mot att ladda upp filmer på Facebook så alla får se hur volontärerna beter sig efter jobbtid en dag när de inte behöver se snygga ut.
Julen var dagens tema! Som Mirre just sa:
"Bloggar du?"
"Japp."
(Glad)"Ska du prata om julen?"
"Jag ljuger mycket"
"Det värsta är ditt leende när du säger det"
Istället kan jag berätta att jag nu ska pilla med ett forums färger tills Nicklas är nöjd. Ett evighetsjobb då jag är lika bra på HTMLkoder som jag är på att skriva vackert för hand.
Innan det jagade jag och Anneli efter biblar till vaktmästeriet. Blev kär i ett par stycken stilar vi hittade. Jag tror jag har en liten fetisch för biblar. Man kan inte ha för många. Även om jag bara använder en, som börjar bli nerklottrad till fördömelse.
I helgen ska det bli Luciaövningar inför det årliga Luciatåget där volontärerna lussar för all personal som bor på området. Min dröm att stå och frysa skallen av mig iförd ett vitt nattlinne får gå i uppfyllelse. Speciellt då jag ska vara Lucia. BOOOYAAA!
Imorgon: Jul? Eller? Vem vet.
Och Mirre funderar på att bli min HTC. Mest för att han är det första jag ser på morgonen.
Man vänjer sig.
Igår försökte jag och Mirre på oss att vara lite manliga.
Vi gick ner till gymet.
Nu kanske de flesta tänker: "Jaha, varför är det så stort då?"
För att jag inte vet hur man gymar. Alls. Jag är skräckslagen för maskiner som kan ta livet av mig. Jag har sett Terminator och Matrix. Att frivilligt sätta sitt liv i händerna på maskinerna är bara att vara mer korkad än blondiner i skräckfilmer.
I vilket fall som helst var det ganska trevligt. Det enda riktigt skrämmande är hur overkligt svag min vänsterarm är i jämförelse med högern.
Det värsta är att vi kanske går ner imorgon igen. Mirre försöker få mig tänd på idén om Beach 2010. Jag försöker diskret peka på att Beach 2021 är lite enklare, men det går inte hem.
Och senare idag (Runt 14.00) kommer Mirre övervinna sin skräck mot att ladda upp filmer på Facebook så alla får se hur volontärerna beter sig efter jobbtid en dag när de inte behöver se snygga ut.
Julen var dagens tema! Som Mirre just sa:
"Bloggar du?"
"Japp."
(Glad)"Ska du prata om julen?"
"Jag ljuger mycket"
"Det värsta är ditt leende när du säger det"
Istället kan jag berätta att jag nu ska pilla med ett forums färger tills Nicklas är nöjd. Ett evighetsjobb då jag är lika bra på HTMLkoder som jag är på att skriva vackert för hand.
Innan det jagade jag och Anneli efter biblar till vaktmästeriet. Blev kär i ett par stycken stilar vi hittade. Jag tror jag har en liten fetisch för biblar. Man kan inte ha för många. Även om jag bara använder en, som börjar bli nerklottrad till fördömelse.
I helgen ska det bli Luciaövningar inför det årliga Luciatåget där volontärerna lussar för all personal som bor på området. Min dröm att stå och frysa skallen av mig iförd ett vitt nattlinne får gå i uppfyllelse. Speciellt då jag ska vara Lucia. BOOOYAAA!
Imorgon: Jul? Eller? Vem vet.
Och Mirre funderar på att bli min HTC. Mest för att han är det första jag ser på morgonen.
Man vänjer sig.
10 December 2009
Idag blir min syster 24 år. Hon hatar att fylla år den här dagen eftersom kungen också bestämmer sig för att äta gott på en av de tråkigaste tillställningarna i världen.
Igår efter bloggandet började Mirre filma volontärernas vardag med mobiltelefonen.
Första filmen: Adam som sitter på Facebook och pratar om jobb, drömmar, andungar och hur awesome han är, innan han smäller till kameramannen.
Andra filmen: Malin som smäller till Mirre för att sedan leka "SINKA" leken med Adam.
Tredje filmen: Mirre som gör illa sig själv av misstag medan Adam och Malin pratar om flashspel.
Fjärde filmen: Efter maten, Malin leker Masken och skrämmer livet ur både Adam och Mirre.
Femte filmen: Mirre gör bachelorintervjuer med Adams personligheter, Malin leker videobloggare och Adam får krupp på världen i helhet.
Visst låter det tråkigt? Det är det också.
Idag är då ämnet Tonårsfilmer.
Jag har på mindre än 4 månader sett tre rätt så typiska tonårsfilmer. Fucking Åmål, Tretton och Linas kvällsbok.
Jag gillar Åmål, den har charm.
Jag gillar inte Tretton. Flickorna är läskiga.
Jag vet inte vad jag tycker om Linas kvällsbok. För mycket sexytime.
Det filmerna har gemensamt är att de handlar om tjejer som är förlorare och vill ha sex för att man ska ha det. Deras vänner är bitches, killarna vill bara ha sex och ser ut att tänka mindre än Barcelonas fotbollsspelare, och de är oroliga över hur allt fungerar medan de får utbrott efter att ha gått runt och varit ledsna halva dagen över att "DEN SÖTA KILLEN/TJEJEN TYCKER JAG ÄR DUM I HUVUDET"
Kanske för att du är det.
VAR FAN ÄR FILMEN SOM HANDLAR OM TONÅRSKILLEN? American Pie är det närmaste jag kommer, fast det enda de sex/sju filmerna handlar om är bröst i mängder och sedan amerikansk kristen moral inklämt med skohorn i slutscenerna.
Woop-woop.
Tonårsskillar verkar mest vara utfyllnad i filmerna. De tuffa killarna är bara tuffa. De söta killarna är bara söta. Killen som tjejen vill ha är helt underbar men beter sig som om han inte vet hur man kommunicerar med andra än sin trådgärdstomte.
Enligt tonårsfilmer har killar det emotionella djupet av en vattenpöl, medan tjejerna lider. Till och med bitchtjejen har känslor.
Är det för att killar inte tittar på tonårsfilmer, eller är det för att vi har det lättare? I helvete heller. Jag ska fanimej göra en egen tonårsfilm, starring me. Den ska mest handla om hur förbannat awesome jag är.
Imorgon:
JUL! Tror jag.
Igår efter bloggandet började Mirre filma volontärernas vardag med mobiltelefonen.
Första filmen: Adam som sitter på Facebook och pratar om jobb, drömmar, andungar och hur awesome han är, innan han smäller till kameramannen.
Andra filmen: Malin som smäller till Mirre för att sedan leka "SINKA" leken med Adam.
Tredje filmen: Mirre som gör illa sig själv av misstag medan Adam och Malin pratar om flashspel.
Fjärde filmen: Efter maten, Malin leker Masken och skrämmer livet ur både Adam och Mirre.
Femte filmen: Mirre gör bachelorintervjuer med Adams personligheter, Malin leker videobloggare och Adam får krupp på världen i helhet.
Visst låter det tråkigt? Det är det också.
Idag är då ämnet Tonårsfilmer.
Jag har på mindre än 4 månader sett tre rätt så typiska tonårsfilmer. Fucking Åmål, Tretton och Linas kvällsbok.
Jag gillar Åmål, den har charm.
Jag gillar inte Tretton. Flickorna är läskiga.
Jag vet inte vad jag tycker om Linas kvällsbok. För mycket sexytime.
Det filmerna har gemensamt är att de handlar om tjejer som är förlorare och vill ha sex för att man ska ha det. Deras vänner är bitches, killarna vill bara ha sex och ser ut att tänka mindre än Barcelonas fotbollsspelare, och de är oroliga över hur allt fungerar medan de får utbrott efter att ha gått runt och varit ledsna halva dagen över att "DEN SÖTA KILLEN/TJEJEN TYCKER JAG ÄR DUM I HUVUDET"
Kanske för att du är det.
VAR FAN ÄR FILMEN SOM HANDLAR OM TONÅRSKILLEN? American Pie är det närmaste jag kommer, fast det enda de sex/sju filmerna handlar om är bröst i mängder och sedan amerikansk kristen moral inklämt med skohorn i slutscenerna.
Woop-woop.
Tonårsskillar verkar mest vara utfyllnad i filmerna. De tuffa killarna är bara tuffa. De söta killarna är bara söta. Killen som tjejen vill ha är helt underbar men beter sig som om han inte vet hur man kommunicerar med andra än sin trådgärdstomte.
Enligt tonårsfilmer har killar det emotionella djupet av en vattenpöl, medan tjejerna lider. Till och med bitchtjejen har känslor.
Är det för att killar inte tittar på tonårsfilmer, eller är det för att vi har det lättare? I helvete heller. Jag ska fanimej göra en egen tonårsfilm, starring me. Den ska mest handla om hur förbannat awesome jag är.
Imorgon:
JUL! Tror jag.
9 December 2009 Del 2
And something for the ladies.
I present:
Adam Wissler.
I bakgrunden ses en tidigare upplagd bild, med en mycket osexigare människa.
I present:
Adam Wissler.
I bakgrunden ses en tidigare upplagd bild, med en mycket osexigare människa.
9 December 2009
Meh.
Varför så dålig på att uppdatera?
Sjukdom i form av svininfluensa efter Qlimax.
Hollandresan var riktigt kul, och jag återvänder visare.
Visste du till exempel att...
....Amsterdams Mcdonalds är överdrivet gömda, i alla fall var vi ett tag övertygade om att Amsterdam bara hade reklam för Mcdonalds men att resturangen inte existerade i staden.
.... Det suger att bo på hotell i Holland. När vi väl skulle checka in blev vi avkrävda på dryga 2000kr vilket var lika kul som ett slagsskott i magtrakten.
... Nordea är en urusel bank, då man uppenbarligen inte kan föra över pengar under helger. Vilket jag lärde mig efter att hotellet så gott som rånat mig.
... det är okej att klä sig som en fattig hora bara man är tjej och dansar hardstyle. Hotpants med orden "Hardstyle" kombinerat med en minimal bikinitopp är okej, bara du har på dig gigantiska pälsboots.
... alla killar som lyssnar på Hardstyle är biffar. Utom svenskar. Vi ser lika töntiga ut som vanligt.
... Qlimax är helt insane bra.
... Öl på Lidl smakar bra, bara man tar det dyraste de har. En femliters tunna för 50kr däremot... Vi lämnar det där.
... Åka tåg i Holland är spännande, då hållplatserna inte utannonseras. Man får gissa, och hoppas. Det plus att tågen åker i 5km/h och stannar lite här och där gör att man aldrig vet hur dagen kommer sluta!
... Cyklar är fan holländares fetisch.
... Det suger att vänta svettig, trött och hungrig på en flygplats i sju timmar.
... Qlimax är dyrt. 50kr för en flaska vatten. Zul zul.
Efter jag hade kommit hem insjuknade jag direkt i "baconfeber" som arbetarklassen kallar den. Feberyr spenderade jag mina dagar i dagrummet med Stargate SG-1 och fil. Jag lyckades däremot knarka bort migränen, vilken annars kommer knackande på dörren vid sjukdom lika ofta som pommesfritestallrik efter en krogenrunda.
Mirre fick då ta min helg jag skulle haft, vilket ledde till att jag fick slava helgen därpå. Dela in grupper på ett perfekt sätt tog halva dagen med slit och utkast. Det hela användes bara under en halvtimme där jag skulle leda en diskussion men mest lyckades göra föräldrar till konfirmander rädda. Tack gode gud räddade jag mig själv genom att vara cyniskt charmig under senare aktiviteter.
Nu är det bara kontorstid kvar, vilket jag firat genom att direkt dyka in i planering för trettonhelgslägret, valborgslägret och bengtbollslägret. Vilket är oerhört tragiskt då jag äntligen hittat en massa roliga flashspel som suger mer tid än Mirres eviga filmtittande.
"VADÅ SUGER TID?"
"Dryga 2 timmar per kväll."
"....En och en halv timme."
I rest my case.
Och kanske till och med nyår fixar upp sig. Kanske.
Jag ska nu försöka slå Newtons sjätte lag och uppdatera bloggen varje dag i fyra dagar.
Imorgon: "VARFÖR I HELVETE HANDLAR ALLA TONÅRSFILMER OM FLICKOR SOM GNÄLLER?"
Varför så dålig på att uppdatera?
Sjukdom i form av svininfluensa efter Qlimax.
Hollandresan var riktigt kul, och jag återvänder visare.
Visste du till exempel att...
....Amsterdams Mcdonalds är överdrivet gömda, i alla fall var vi ett tag övertygade om att Amsterdam bara hade reklam för Mcdonalds men att resturangen inte existerade i staden.
.... Det suger att bo på hotell i Holland. När vi väl skulle checka in blev vi avkrävda på dryga 2000kr vilket var lika kul som ett slagsskott i magtrakten.
... Nordea är en urusel bank, då man uppenbarligen inte kan föra över pengar under helger. Vilket jag lärde mig efter att hotellet så gott som rånat mig.
... det är okej att klä sig som en fattig hora bara man är tjej och dansar hardstyle. Hotpants med orden "Hardstyle" kombinerat med en minimal bikinitopp är okej, bara du har på dig gigantiska pälsboots.
... alla killar som lyssnar på Hardstyle är biffar. Utom svenskar. Vi ser lika töntiga ut som vanligt.
... Qlimax är helt insane bra.
... Öl på Lidl smakar bra, bara man tar det dyraste de har. En femliters tunna för 50kr däremot... Vi lämnar det där.
... Åka tåg i Holland är spännande, då hållplatserna inte utannonseras. Man får gissa, och hoppas. Det plus att tågen åker i 5km/h och stannar lite här och där gör att man aldrig vet hur dagen kommer sluta!
... Cyklar är fan holländares fetisch.
... Det suger att vänta svettig, trött och hungrig på en flygplats i sju timmar.
... Qlimax är dyrt. 50kr för en flaska vatten. Zul zul.
Efter jag hade kommit hem insjuknade jag direkt i "baconfeber" som arbetarklassen kallar den. Feberyr spenderade jag mina dagar i dagrummet med Stargate SG-1 och fil. Jag lyckades däremot knarka bort migränen, vilken annars kommer knackande på dörren vid sjukdom lika ofta som pommesfritestallrik efter en krogenrunda.
Mirre fick då ta min helg jag skulle haft, vilket ledde till att jag fick slava helgen därpå. Dela in grupper på ett perfekt sätt tog halva dagen med slit och utkast. Det hela användes bara under en halvtimme där jag skulle leda en diskussion men mest lyckades göra föräldrar till konfirmander rädda. Tack gode gud räddade jag mig själv genom att vara cyniskt charmig under senare aktiviteter.
Nu är det bara kontorstid kvar, vilket jag firat genom att direkt dyka in i planering för trettonhelgslägret, valborgslägret och bengtbollslägret. Vilket är oerhört tragiskt då jag äntligen hittat en massa roliga flashspel som suger mer tid än Mirres eviga filmtittande.
"VADÅ SUGER TID?"
"Dryga 2 timmar per kväll."
"....En och en halv timme."
I rest my case.
Och kanske till och med nyår fixar upp sig. Kanske.
Jag ska nu försöka slå Newtons sjätte lag och uppdatera bloggen varje dag i fyra dagar.
Imorgon: "VARFÖR I HELVETE HANDLAR ALLA TONÅRSFILMER OM FLICKOR SOM GNÄLLER?"
18 November 2009
Om tre dagar och fyra timmar kommer jag dansa som jag aldrig dansat förut. (Nej, inte dansa bra, det är fysiskt omöjligt) Innan dess ska jag försöka bli så utvilad det bara går för att sedan tagga sönder mig själv innan första djn ställer sig på podiet.
Qlimax 2009 baby.
För den som inte vet vad Qlimax är, så är det ett gigantisk hardstyleevent. 30.000 människor i en arena under 10 timmar livedjande av några av de största namnen. Mycket bättre än så kan jag nog inte tänka mig göra under november månad.
Just nu sitter jag i Västerås med en städad lägenhet. Snart är det dags för en kulinarisk måltid bestående av blodpudding och bacon. Efter det ska jag försöka komma ut lite, inte så mycket för att jag har någon större lust utan för att tiden går snabbare ute än i den här lägenheten.
Hittills i Västerås har jag spelat Xbox och visat för världen att man faktiskt kan vara lägre än helt värdelös på Fifa, tittat när ett förvirrat Brynäs fått stryk av Modo och tagit ut pengar för att direkt ge bort dem.
Och blivit vidrigt sugen på att köpa ett Playstation 3. Vilket är katastrofalt då min ekonomi redan är lidande. Och det kommer bli värre med Lofsdalenresa och Palestinaresa. Cypern kommer nog inte bli av, bara för att jag ska ha råd med Palestina. Om jag sedan känner mig crazy kanske jag drar till Köpenhamn för att se Tiesto live. Han är världens bästa DJ, även om han knappt rör Hardstyle.
Headhunterz-Power of the mind.
(Qlimax anthem 2007)
