Almagest

Äntligen lyckats ta mig förbi något konstigt Error på Blogg.se. Sidan ville visst inte att jag skulle uppdatera bloggen. Dum som jag är förstår jag inte piken, utan tänker envist fortsätta. Uppenbarligen läser ju folk skiten.
Hade som sagt tänkt berätta om hela min Nordirlandvistelse, men det kommer nog inte hända det här århundradet. Jag kollade igenom ett par av anteckningarna jag gjorde på tåget över resan och kan bara klistra in det enda roliga jag skrev:
"Tåget igen, 10 minuter sen senaste inlägget. Musiken måste ju då bli låten jag lyssnar på, vilket blir "The Boy's Gone"
med Jason Mraz. Riktigt mysig låt.
Om jag nu bara kan döda ungen som sitter bredvid och tjuvläser. Just ja, nu blir du allt rädd. Ungjävel."
Jag kan kort berätta att ungen ifråga frös till och sprang sedan bort till sin pappa som satt tre rader bort. När jag skulle gå av fick jag en blick av både far och son som brukar höra hemma på alla glada människor jag lyckats förolämpa trettiotre gånger på tre minuter.
Var på Bäckby igårkväll för att kolla in stället inför min praktik i Lundby. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mötet med församlingen och de människor jag ska jobba ihop med. Det enda jag kan säga utan att låta dömande och/eller elak är väl att jag kan förstå varför lockas till lite mer frikyrkliga församlingar. Det är nog jättehärligt att vara del av det. De dansande, sjöng och prisade Jesus oavbrutet.
Men att prata med dem om tro gick bara inte för mig. Jag är stolt över att kunna erkänna att jag är skräckslagen över min tro. Jag tvivlar, förbannar och allt vad man antagligen tror att en kristen inte ska göra. Som om så fort vi börjar gå i kyrkan blir dödsäkra på Gud och har alla svar.
Vilket Bäckbyfolket hade. När jag pratade om tro med dem var det som att prata med en dansk. Hur mycket jag ansträngde mig och hur mycket jag än vill låtsas om att förstå gör jag det inte.
Usch och fy. Jag vill jaga svar hela livet, annars är det inte ens en tro. Då är det bara ett facit och när man har facit kan man aldrig lära sig. Bara för att man har svaren betyder det inte att man kommer förstå frågan.
Som en väldigt berömd författare en gång kom fram till: Det viktigaste är frågan.
Eller ett annat uruselt ordspråk: Resan är viktigare än målet.

Medan jag går och funderar på om jag har blivit av med mina testiklar kan ju den som vill dunka på "Closer" med Nine Inch Nails. (Closer är det lite mer rumsrena namnet.)