24 Oktober 2008
Sitter i en liten lägenhet på Odenplan med Doobidoo på tv och ett par öl jag köpte på 7-eleven. Man skulle kunna tro att det är inledningen till en dålig roman, men på något sätt har jag lyckats förbereda mig för resan till Nordirland, även om jag aldrig varit såhär nervös.
Utan att låta som om jag skryter har jag flugit en fruktansvärd massa gånger i mitt korta liv. Ett tag var det minst en gång i månaden. Jag har alltid känt mig trygg på flygplatser och flygplan. Jag har älskat känlsan att jag planet kan ta mig vart som helst i världen och att jag kan för ett par timmar vara vem som helst. Flyga själv är bäst, för då kan jag ströva runt på flygplatsen och göra lite vad jag vill. När jag var 15 och flög som en tok fick det hela mig att känna mig vuxen. Jag klarade mig själv.
Men nu är jag helt övertygad om att jag inte borde gå ombord på planet. Nåt kommer gå fel, nåt kommer hända i mitt liv. Det är en obehaglig känsla, speciellt eftersom jag brukar älska tanken på att flyga.
Kanske har jag bara mognat och blivit mer vuxen, eller så har jag plötsligt fått psykiska färdigheter. Jag hoppas på det förstnämnda, för det skulle suga om planet störtade.
Om exakt åtta timmar ska jag ta tunnelbanan till t-centralen och därifrån flygbussen till Skavsta. Någonstans däremellan ska jag försöka få lite sömn, men jag känner mig knappt trött. Blir att titta på film och äta godis.
På fredag är jag tillbaka i landet på riktigt och åker då direkt upp till Stiftsgården. Om jag inte hört av mig innan dess dog jag antagligen någonstans på vägen.
Till er alla som tror på något, det skulle inte skada om ni slängde iväg en bön om att resan ska gå bra. För första gången har jag bett om en förbön på lördagens middagsbön. Det om något får mig att känna mig lite tryggare.
"Because I love you" med September är riktigt behaglig. Sjunker in i bakgrunden direkt och passar bra till att skriva.
Och jag kan ju inte låta bli att lyssna på "Come fly with me" med en av världens bästa sångare någonsin. Frank Sinatra. Alla borde ha hans Best of Album Annars är det fan illa.
Utan att låta som om jag skryter har jag flugit en fruktansvärd massa gånger i mitt korta liv. Ett tag var det minst en gång i månaden. Jag har alltid känt mig trygg på flygplatser och flygplan. Jag har älskat känlsan att jag planet kan ta mig vart som helst i världen och att jag kan för ett par timmar vara vem som helst. Flyga själv är bäst, för då kan jag ströva runt på flygplatsen och göra lite vad jag vill. När jag var 15 och flög som en tok fick det hela mig att känna mig vuxen. Jag klarade mig själv.
Men nu är jag helt övertygad om att jag inte borde gå ombord på planet. Nåt kommer gå fel, nåt kommer hända i mitt liv. Det är en obehaglig känsla, speciellt eftersom jag brukar älska tanken på att flyga.
Kanske har jag bara mognat och blivit mer vuxen, eller så har jag plötsligt fått psykiska färdigheter. Jag hoppas på det förstnämnda, för det skulle suga om planet störtade.
Om exakt åtta timmar ska jag ta tunnelbanan till t-centralen och därifrån flygbussen till Skavsta. Någonstans däremellan ska jag försöka få lite sömn, men jag känner mig knappt trött. Blir att titta på film och äta godis.
På fredag är jag tillbaka i landet på riktigt och åker då direkt upp till Stiftsgården. Om jag inte hört av mig innan dess dog jag antagligen någonstans på vägen.
Till er alla som tror på något, det skulle inte skada om ni slängde iväg en bön om att resan ska gå bra. För första gången har jag bett om en förbön på lördagens middagsbön. Det om något får mig att känna mig lite tryggare.
"Because I love you" med September är riktigt behaglig. Sjunker in i bakgrunden direkt och passar bra till att skriva.
Och jag kan ju inte låta bli att lyssna på "Come fly with me" med en av världens bästa sångare någonsin. Frank Sinatra. Alla borde ha hans Best of Album Annars är det fan illa.
21 Oktober 2008
Undrar lite halvt vilka som faktiskt kollar upp mina små musikförslag, men det är väl bara att hoppas att ni faktiskt gör det, då ni annars missar riktiga guldklimpar. Även om inte all musik jag föreslår kanske är allas cup of tea.
Hade idag tänkt prata om ett ämne som kanske kommer göra folk förbannade på mig. Varsågod i sådana fall.
Jag har börjat läsa mer och mer om det uppkommande valet och det känns skönt att veta att det verkar vara den vettigare kandidaten som kommer ta hem det. Hela grejen är väl mer, vad händer efter Obama tagit posten?
Fem spänn på att han blir skjuten. Trots allt är ju USA tyvärr fortfarande fullt av rasister, många av de beväpnade. Skulle inte överraska mig för fem öre om någon av de bestämmer sig för att han fan inte ska ha en halvneger som president.
Det är ju som om en kurd skulle bli statsminister här. Herregud, vem skulle vilja ha en jävla invandrare? Så kommer ju antagligen ännu fler kurder komma hit och göra det här till deras nya land. Ok att de sitter i Riksdagen och lallar runt, men int fan kan vi ha en jevla kebabsvarvare som statsminister!. Tanken må kännas lite sjuk, men det finns nog många svenskar som går runt på såna tankar. Men antagligen skulle killen/tjejen ta hem det, bara för att man måste rösta på kurden. Annars tror ju alla att man är rasist. Och att man är rasist, det är ju alla, på olika vis. Enda gången jag aldrig reflekterat över hudfärg var när jag bodde på Norra Vallby. I min klass var det en salig blandning av kulturer och hudfärger och jag tänkte aldrig på det. Alla såg ju olika ut, men i min värld som var Vallby såg ju alla ut så. Om min klass hade flyttats ut till en ö mitt ute i ingenstans hade vi nog varit den enda helt orasistiska lilla byn i hela världen. För så fort man växer till sig börjar man se skillnader. Jag fick lära mig, vid min återkomst från Genéve att andra generationens invandrare är stökigare. Inlärningspsykologi som vi utsätter varandra för.
Nu kommer ju antagligen någon bli hysterisk och tro att jag hatar invandrare. Men nej, det gör jag inte, fast allt i den "helsvenska" ungdomsvärlden pekar mot att jag ska hata invandrare i smyg, på samma sätt jag fått lära mig att Paris Hilton är helt blåst, att Socialdemokraterna är vår enda räddning och att Jesus dog för min skull på korset. Även om jag väljer att tro på det ena eller det andra mer eller mindre sitter det i mitt medvetande. Enda sättet att bli varse min inneboende svenssonrasism är att konfontrera den.
Ja, jag är rasist, för att jag alltid ser till att vara beredd att springa så fort jag ser ett gäng kurdiska killar gå framför mig på en tom gata en sen kväll, mycket mer än om det skulle vara ett gäng helsvenska killar. Det är illa att det ska behöva vara så, men jag kan bara se att vårt lilla samhälle är uppbyggt så. Segregering mellan ungdomar. Jag känner knappt någon invandrare från Mellanöstern. Allt jag ser är när de på krogen raggar på tjejer eller står i gäng och pratar på, som i en helt annan värld. Sjukt att jag för tolv år sedan inte ens förstod vad rasism gick ut på, även fast jag en gång fick det förklarat för mig. Vadå olika hudfärg? Min bästa kompis var syrian och det var ingen skillnad mellan oss. Jag behöver nog bara komma tillbaka till den tidens totalt neutrala åsikt om hudfärg och kultur.
Jag hittade min gamla kompis i en skolkatalog från Wenströmska. Han var inte längre bara en kompis, nu var han syrian med vax i det kortklippta håret och baggy jeans. Den påklistrade kaxiga attityden och de utråkade ögonen. Om vi träffade varandra idag är jag rädd att vi inte ens skulle hälsa. Vi har nog lärt oss att vara på vakt för mycket.
"Känslan kommer tillbaks" med Magne Schmidt spelade jag mycket idag. Gillar hur enkelt han beskriver en schysst krogenrunda utan att verka för överlägsen. "17 år" med Veronica Maggio har jag också fastnat lite för de senaste dagarna. Maggios röst har en verkligt trollbindande effekt.
Hade idag tänkt prata om ett ämne som kanske kommer göra folk förbannade på mig. Varsågod i sådana fall.
Jag har börjat läsa mer och mer om det uppkommande valet och det känns skönt att veta att det verkar vara den vettigare kandidaten som kommer ta hem det. Hela grejen är väl mer, vad händer efter Obama tagit posten?
Fem spänn på att han blir skjuten. Trots allt är ju USA tyvärr fortfarande fullt av rasister, många av de beväpnade. Skulle inte överraska mig för fem öre om någon av de bestämmer sig för att han fan inte ska ha en halvneger som president.
Det är ju som om en kurd skulle bli statsminister här. Herregud, vem skulle vilja ha en jävla invandrare? Så kommer ju antagligen ännu fler kurder komma hit och göra det här till deras nya land. Ok att de sitter i Riksdagen och lallar runt, men int fan kan vi ha en jevla kebabsvarvare som statsminister!. Tanken må kännas lite sjuk, men det finns nog många svenskar som går runt på såna tankar. Men antagligen skulle killen/tjejen ta hem det, bara för att man måste rösta på kurden. Annars tror ju alla att man är rasist. Och att man är rasist, det är ju alla, på olika vis. Enda gången jag aldrig reflekterat över hudfärg var när jag bodde på Norra Vallby. I min klass var det en salig blandning av kulturer och hudfärger och jag tänkte aldrig på det. Alla såg ju olika ut, men i min värld som var Vallby såg ju alla ut så. Om min klass hade flyttats ut till en ö mitt ute i ingenstans hade vi nog varit den enda helt orasistiska lilla byn i hela världen. För så fort man växer till sig börjar man se skillnader. Jag fick lära mig, vid min återkomst från Genéve att andra generationens invandrare är stökigare. Inlärningspsykologi som vi utsätter varandra för.
Nu kommer ju antagligen någon bli hysterisk och tro att jag hatar invandrare. Men nej, det gör jag inte, fast allt i den "helsvenska" ungdomsvärlden pekar mot att jag ska hata invandrare i smyg, på samma sätt jag fått lära mig att Paris Hilton är helt blåst, att Socialdemokraterna är vår enda räddning och att Jesus dog för min skull på korset. Även om jag väljer att tro på det ena eller det andra mer eller mindre sitter det i mitt medvetande. Enda sättet att bli varse min inneboende svenssonrasism är att konfontrera den.
Ja, jag är rasist, för att jag alltid ser till att vara beredd att springa så fort jag ser ett gäng kurdiska killar gå framför mig på en tom gata en sen kväll, mycket mer än om det skulle vara ett gäng helsvenska killar. Det är illa att det ska behöva vara så, men jag kan bara se att vårt lilla samhälle är uppbyggt så. Segregering mellan ungdomar. Jag känner knappt någon invandrare från Mellanöstern. Allt jag ser är när de på krogen raggar på tjejer eller står i gäng och pratar på, som i en helt annan värld. Sjukt att jag för tolv år sedan inte ens förstod vad rasism gick ut på, även fast jag en gång fick det förklarat för mig. Vadå olika hudfärg? Min bästa kompis var syrian och det var ingen skillnad mellan oss. Jag behöver nog bara komma tillbaka till den tidens totalt neutrala åsikt om hudfärg och kultur.
Jag hittade min gamla kompis i en skolkatalog från Wenströmska. Han var inte längre bara en kompis, nu var han syrian med vax i det kortklippta håret och baggy jeans. Den påklistrade kaxiga attityden och de utråkade ögonen. Om vi träffade varandra idag är jag rädd att vi inte ens skulle hälsa. Vi har nog lärt oss att vara på vakt för mycket.
"Känslan kommer tillbaks" med Magne Schmidt spelade jag mycket idag. Gillar hur enkelt han beskriver en schysst krogenrunda utan att verka för överlägsen. "17 år" med Veronica Maggio har jag också fastnat lite för de senaste dagarna. Maggios röst har en verkligt trollbindande effekt.
20 Oktober 2008
Slarvigt nog av mig skrev jag att det är Hinder som har gjort "Your Guardian Angel", men det är ju "Lips of an Angel" som deras grymma låt kallas. "Your Guardian Angel" är det The Red Jumpsuit Apparatus som står för, även den än riktigt grym låt som får många hjärtan att våndas efter någon att....krama...
Var efter mycket om och men ute med min syster och shoppade. Riktigt kul att springa runt med henne och snacka skit, händer alldeles för sällan i min lilla familj nuförtiden. Blev v-ringade t-shirts och linne på HM, vilken Hanna lovade att man måste ha. Själv ryser jag bara vid tanken, men jag ska försöka ha på mig skiten nån gång. På JC blev det ett par jeans och 100kr i handen. Riktigt schysst födelsedagspresent av Tofflan där :P. Det hela avrundades på Carlings. En riktig shoppingrunda och jag börjar nästa tycka om dem. Herregud, vad blir det av mig? En proper ung man? The H0rr0r!
På kvällen samlades Torpetpojkarna som vanligt för att handla godis och cigaretter och sedan snacka massa skit. Efter det blev det att spela World of Warcraft, där Dennis, Tofflan, Adam och Pontus slog rekord i att dö. Kändes som det i alla fall då vi knappast hade turen på våran sida.
Kom också på att jag ska faktiskt flyga på fredag för första gången sen jag flyttade hem. En vecka på Nordirland kommer nog bli fantastisk, trots att jag flyger med Ryanair. Det företaget slår rekord i att göra livet vidrigt trångt för alla över en och nittio. Men så fort jag kommer fram ska det bli party och framåt tisdagen ska jag äntligen få besöka Corrymeela och träffa Mye. Jag är rädd att jag ska bli lika kär i stället som alla andra och att jag inte kommer förstå deras humor och snack what so ever. För första gången kan jag faktiskt förstå en ickestiftsgårdare, men till skillnad från dem kan jag bara se framemot det hela, då jag vet hur bitterljuv sådan kärlek kan vara.
Efter Nordirland ska jag direkt till Stiftsgården, vilket är lite jobbigt då jag kommer ha väskorna fulla med vad de gör bäst på Irland, men Pontus får gömma allt kontraband på rummet. Bara han inte snattar på det...
Tips på lite lugnare låtar så här framåt natten: "Klyschan". Urvacker låt om gammal ungdomskärlek. Den och "Underjorden" är två låtar av Loke jag gärna spelar på höstkvällar när jag känner melankolin komma smygande. Jag hör en röst i natten som smyger sig in genom fönstret och får mig att sukta efter den enda kvinnan jag behöver.
"Take your time, to trust in me
And you will find.
Infinity. "
Vart är du Infinity-tjejen? I need you!
Var efter mycket om och men ute med min syster och shoppade. Riktigt kul att springa runt med henne och snacka skit, händer alldeles för sällan i min lilla familj nuförtiden. Blev v-ringade t-shirts och linne på HM, vilken Hanna lovade att man måste ha. Själv ryser jag bara vid tanken, men jag ska försöka ha på mig skiten nån gång. På JC blev det ett par jeans och 100kr i handen. Riktigt schysst födelsedagspresent av Tofflan där :P. Det hela avrundades på Carlings. En riktig shoppingrunda och jag börjar nästa tycka om dem. Herregud, vad blir det av mig? En proper ung man? The H0rr0r!
På kvällen samlades Torpetpojkarna som vanligt för att handla godis och cigaretter och sedan snacka massa skit. Efter det blev det att spela World of Warcraft, där Dennis, Tofflan, Adam och Pontus slog rekord i att dö. Kändes som det i alla fall då vi knappast hade turen på våran sida.
Kom också på att jag ska faktiskt flyga på fredag för första gången sen jag flyttade hem. En vecka på Nordirland kommer nog bli fantastisk, trots att jag flyger med Ryanair. Det företaget slår rekord i att göra livet vidrigt trångt för alla över en och nittio. Men så fort jag kommer fram ska det bli party och framåt tisdagen ska jag äntligen få besöka Corrymeela och träffa Mye. Jag är rädd att jag ska bli lika kär i stället som alla andra och att jag inte kommer förstå deras humor och snack what so ever. För första gången kan jag faktiskt förstå en ickestiftsgårdare, men till skillnad från dem kan jag bara se framemot det hela, då jag vet hur bitterljuv sådan kärlek kan vara.
Efter Nordirland ska jag direkt till Stiftsgården, vilket är lite jobbigt då jag kommer ha väskorna fulla med vad de gör bäst på Irland, men Pontus får gömma allt kontraband på rummet. Bara han inte snattar på det...
Tips på lite lugnare låtar så här framåt natten: "Klyschan". Urvacker låt om gammal ungdomskärlek. Den och "Underjorden" är två låtar av Loke jag gärna spelar på höstkvällar när jag känner melankolin komma smygande. Jag hör en röst i natten som smyger sig in genom fönstret och får mig att sukta efter den enda kvinnan jag behöver.
"Take your time, to trust in me
And you will find.
Infinity. "
Vart är du Infinity-tjejen? I need you!
19 Oktober 2008
Mer klassiskt mig är det nu ett par veckor sen jag senast loggade in, men som ursäkt är att jag varit antingen odrägligt onykter eller utanför stadens gränser de senaste helgerna. En idé kanske vore att uppdatera i veckorna, men det kommer jag nog aldrig göra, för där andra inte gör något på söndagar, gör jag inget i veckorna.
Hade egentligen tänkt avhandla min födelsedag och vad som tilldrog sig, men det blir nog ett annat tillfälle. (Antagligen imorgon) Efter det hade jag tänkt ta upp fotboll eller något annat som hänt, men det blir istället gnäll på helgen som just varit!
Jag kan stolt erkänna att jag, Tofflan och Dennis hade tänkt sitta hela helgen hos Dennis och spela spel. Detta för att vi som fattiga studenter inte har råd med de nöjen som också kan kallas för krogen. (Som jag för övrigt på kan klaga på i evigheter, och prisa ännu längre.)
När jag och Dennis sitter hos honom vid 11tiden på en fredagsförmiddag och läser om hur kaffe förminskar bröst (för övrigt ska min fru inte få dricka kaffe) ringer min mobiltelefon. Jag blir misstänksam då jag inte känner igen numret, men när samma nummer dyker upp på Dennis telefon vågar vi svara. (Vi är egentligen manliga) Det är Pontus som är galet stressad då det inte finns helgare. Vi får fem minuters betänketid, som vi använder för att kolla intresse på. 14.27 sitter jag, Tofflan, Dennis och Malou på ett tåg mot Rättvik. En del av mig får lite ångest av hur jäkla snabbt vi ställer upp utan att få något som helst tillbaka, men samtidigt är det något att göra och vi får god mat.
Fredagen funkar fint och inget speciellt händer förutom att jag och Malou tar en nattpromenad, vilken var inihelvetes kall. Hela grejen med kvinnor och romantiska kvälls/nattpromenader... Jag halkade nästan av bryggan och det var så mörkt att jag lika gärna kunnat vara en get.
På lördagen vaknade jag av bröstsmärtor som inte jag varit med om sen efter min operation. Efter ett par timmar av långsamt gående som en gammal gubbe i köket skickade jag mig själv i säng där jag låg tills smärtorna klingade av framåt kvällen. Ett disco skulle ju kunna liva upp mig efter en sjuk tråkig dag, men gud vad fel jag hade. Tio personer var ungefär rekordet när Sala hoppade runt på dansgolvet. Inte ens samma tio personer, då de verkade ha roterande schema beroende på genré man spelade. När jag drog på "Just Dance" flydde sex personer och sex andra sprang in. "Jag Diggar Dig", "Low," "Infinity", "Känslan kommer tillbaks" osv osv. Samma procedur. Till slut sket jag i det hela och började spela vad jag kände för, vilket kändes som att sitta i rummet och lyssna på musik, förutom att det var schysstare ljud och jag inte kunde skriva eller spela samtidigt.
På söndagen var det mindre bröstsmärtor än lördagen, men däremot upptäckte jag röda utslag över hela kroppen, som bad mig klia sönder dem. Blev att sitta framför datorn och glo tills det var dags att åka hem, där alla fyra blev inklämda i det lilla utrymmet mellan 2a och 1a klass. Först bråkade jag och Tofflan om vem som skulle bestämma musik, vilket ingen vann då Tofflan började spela spel och jag och Malou började sjunga i ett försök att överrösta tågets dunkande.. Så här i efterhand förstår jag nästan varför ingen passerade oss. Kanske var det också för at Tofflan och Dennis la sig raklånga över golvet när jag drog på de drygaste låtarna jag kunde hitta, typ "Fjortizboy" och "Bag in box". På Västeråståget flippade vi ur totalt och skrattade åt allt hela vägen hem, där plötsligt utslagen bröt ut igen. Min mor som verkar kunna allt bara det rör sig om hennes barns välmående hittade direkt diagnosen "nässelfeber". Ingen vettig behandlning, ingen aning om hur lång tid det håller i sig, men det är i alla fall inte böldpest.
Om mina utslag släppt tills imorgon ska jag och min syster ut och shoppa loss, då min mor hittade ett par gamla presentkort på Carlings och HM som jag måste använda. Cirka 2000kr som min syster ska använda för att se till att inte behöva skämmas för sin bror. Med allt den nya stilen är det nästan så att jag vill gräva fram hatten, palestinasjalen, den svarta luvtröjan och skinnjackan och sätta mig på Stugan bara för att känna mig trygg igen.
"Get Stoned" med Hinder har en refräng som gör en överlycklig. Faktiskt är allt Hinder gjort knappast dåligt. Om man missat de totalt är "Your Guardian Angel" ett måste.
På tal om refränger är "Starfuckers Inc." med Nine Inch Nails ett måste att nämna tillsammans med "Get Stoned". De båda öste ur mitt rum hela helgen, mest för att folk skulle komma in och ge mig kaffe.
Hade egentligen tänkt avhandla min födelsedag och vad som tilldrog sig, men det blir nog ett annat tillfälle. (Antagligen imorgon) Efter det hade jag tänkt ta upp fotboll eller något annat som hänt, men det blir istället gnäll på helgen som just varit!
Jag kan stolt erkänna att jag, Tofflan och Dennis hade tänkt sitta hela helgen hos Dennis och spela spel. Detta för att vi som fattiga studenter inte har råd med de nöjen som också kan kallas för krogen. (Som jag för övrigt på kan klaga på i evigheter, och prisa ännu längre.)
När jag och Dennis sitter hos honom vid 11tiden på en fredagsförmiddag och läser om hur kaffe förminskar bröst (för övrigt ska min fru inte få dricka kaffe) ringer min mobiltelefon. Jag blir misstänksam då jag inte känner igen numret, men när samma nummer dyker upp på Dennis telefon vågar vi svara. (Vi är egentligen manliga) Det är Pontus som är galet stressad då det inte finns helgare. Vi får fem minuters betänketid, som vi använder för att kolla intresse på. 14.27 sitter jag, Tofflan, Dennis och Malou på ett tåg mot Rättvik. En del av mig får lite ångest av hur jäkla snabbt vi ställer upp utan att få något som helst tillbaka, men samtidigt är det något att göra och vi får god mat.
Fredagen funkar fint och inget speciellt händer förutom att jag och Malou tar en nattpromenad, vilken var inihelvetes kall. Hela grejen med kvinnor och romantiska kvälls/nattpromenader... Jag halkade nästan av bryggan och det var så mörkt att jag lika gärna kunnat vara en get.
På lördagen vaknade jag av bröstsmärtor som inte jag varit med om sen efter min operation. Efter ett par timmar av långsamt gående som en gammal gubbe i köket skickade jag mig själv i säng där jag låg tills smärtorna klingade av framåt kvällen. Ett disco skulle ju kunna liva upp mig efter en sjuk tråkig dag, men gud vad fel jag hade. Tio personer var ungefär rekordet när Sala hoppade runt på dansgolvet. Inte ens samma tio personer, då de verkade ha roterande schema beroende på genré man spelade. När jag drog på "Just Dance" flydde sex personer och sex andra sprang in. "Jag Diggar Dig", "Low," "Infinity", "Känslan kommer tillbaks" osv osv. Samma procedur. Till slut sket jag i det hela och började spela vad jag kände för, vilket kändes som att sitta i rummet och lyssna på musik, förutom att det var schysstare ljud och jag inte kunde skriva eller spela samtidigt.
På söndagen var det mindre bröstsmärtor än lördagen, men däremot upptäckte jag röda utslag över hela kroppen, som bad mig klia sönder dem. Blev att sitta framför datorn och glo tills det var dags att åka hem, där alla fyra blev inklämda i det lilla utrymmet mellan 2a och 1a klass. Först bråkade jag och Tofflan om vem som skulle bestämma musik, vilket ingen vann då Tofflan började spela spel och jag och Malou började sjunga i ett försök att överrösta tågets dunkande.. Så här i efterhand förstår jag nästan varför ingen passerade oss. Kanske var det också för at Tofflan och Dennis la sig raklånga över golvet när jag drog på de drygaste låtarna jag kunde hitta, typ "Fjortizboy" och "Bag in box". På Västeråståget flippade vi ur totalt och skrattade åt allt hela vägen hem, där plötsligt utslagen bröt ut igen. Min mor som verkar kunna allt bara det rör sig om hennes barns välmående hittade direkt diagnosen "nässelfeber". Ingen vettig behandlning, ingen aning om hur lång tid det håller i sig, men det är i alla fall inte böldpest.
Om mina utslag släppt tills imorgon ska jag och min syster ut och shoppa loss, då min mor hittade ett par gamla presentkort på Carlings och HM som jag måste använda. Cirka 2000kr som min syster ska använda för att se till att inte behöva skämmas för sin bror. Med allt den nya stilen är det nästan så att jag vill gräva fram hatten, palestinasjalen, den svarta luvtröjan och skinnjackan och sätta mig på Stugan bara för att känna mig trygg igen.
"Get Stoned" med Hinder har en refräng som gör en överlycklig. Faktiskt är allt Hinder gjort knappast dåligt. Om man missat de totalt är "Your Guardian Angel" ett måste.
På tal om refränger är "Starfuckers Inc." med Nine Inch Nails ett måste att nämna tillsammans med "Get Stoned". De båda öste ur mitt rum hela helgen, mest för att folk skulle komma in och ge mig kaffe.