Almagest

• Jag har egentligen ganska mycket att göra nästa vecka. Prov som jag ska plugga till, praktik att fixa till, viktiga samtal och möten som ska bokas osv. Jag behöver sömnen, men det är hypnotiserande att sitta uppe. Alla vet vad jag menar. Det är lite busigt att skita i att sova.
• Det finns heller ingen att prata med. Många kvällar i veckan är det alltid någon annan som är uppe. Det har varit nåt bra på tv, man har kommit hem sent eller liknande. Men fan inte i kväll. Nu ska alla sova gott och gå upp tidigt. Blä.
• Jag har dåligt med cigaretter. Det är sjukt jobbigt.
• Jag tror jag glömt bort hur man stavar till cigaretter(ciggaretter?). Sjukt jobbigt.
• Jag tror jag är tröttare än vad jag känner mig. Sjukt jobbigt.
• Mitt i allt skrivande ville jag göra den här stiliga listvyn. Den kommer antagligen vara ful.
• Jag har under helgen läst delar ur Gamla Testamenten. Ingenting är värre än att försöka få ihop sin egen gudsbild med den som representeras i Bibeln. (Det är gudsfruktigt att skicka ut sin hustru för att bli våldtagen istället för en själv. Om hon sedan ligger medvetslös på morgonen efter att ha blivit gangbangad hela natten är det bara att stycka henne, skicka delarna till alla Israels stammar och sedan utkräva hämnd för skymfen man blivit utsatt för. Japp, mannen har blivit skymfad. Kvinnan är egendom.)

Egentligen är det den 14e när jag skriver, men det får kvitta. Jag hade tänkt skriva tidigare men jag fastnade när jag skulle ändra ett par rader i en berättelse jag skriver.
Just ja, fotboll. Sporten som jag mår dåligt av att tänka på. Få sporter är lika överreklamerade och fåniga som fotboll. Tjugotvå killar med mer hårgelé än hela Stureplan som jagar efter en liten boll och ramlar och skriker värre än min 1 år gamla lillasyster.
Nu kanske ni tänker, "Jevla stil av honom. Fotboll kan ju alla spela! Alla tycker om fotboll! Svenska Landslaget!" osv.
Ja, alla kan spela fotboll, det är en sjukt bra grej med det. Om vi kunde lämna fotbollen där, på en trevlig leknivå skulle jag älska skiten. Men nu är det aldrig den idylliska leken när en boll kommer fram. (Haha, sexskämt.) Istället blir det snabbt blodigt allvar för att visa alla hur duktig man är på att bränna av ett skott rakt mot målvaktens ansikte. Det primitiva dyker fram direkt.
Sen är det ju hela grejen med överbetalda fotbollsspelare som jag inte ens tänker gå in på. Däremot tänker jag nämna hur otroligt fånigt det är när jag tittat på fotboll och sett spelare falla ihop och börja gråta för att killen som hade fotbollen kom närmare än två meter. Fotbollsspelare har fan större personliga zoner än svenskar. DET ÄR FÖRIHELVETE GRÄS! MJUKT KONSTGRÄS! JAG SOVER FAN I EN HÅRDARE SÄNG ÄN VAD NI RAMLAR PÅ!  SLUTA LÅTSAS!
Det v'ärsta är sen att alla tycker fotbollsspelare är mycket tuffare än alla andra. Ge mig en fotbollsspelare som använder huvudet till annat än avlastningsplats för hårprodukter och nickplattform så kanske jag ändrar åsikt. Men tills dess vägrar jag kalla proffsfotbollsspelare värdefulla tillskott till samhället.
Och fotbollshysterin! Herregud. Sverige är medelmåttor när det kommer till de flesta sporter. Okej? Fotboll är inget undantag. Vi kommer inte vinna VM/EM/OS/Pelles cup. Varför? FÖR VI BOR I ETT LAND MED NIO MÅNADER LÅNG VINTER! Jag vill bara att svenska folket ska släppa all hysteri och nationalism. Under landslagskamper är det till och med enligt svensk etikett okej att prata med främlingar om matcherna, eftersom alla tittar. I helvete heller, jag sitter hellre och spelar TP med mig själv.
Jag tänker inte hellre låta huliganismen slippa undan. Fotbollshuliganer blir ett större och större problem. Såvitt jag vet är det ingen sport som har lika mycket bråk. Det finns människor som går på matcher bara för att slåss. Detta i en sport där alla utövare ramlar omkull så fort någon kommer mot dem. Huliganer i allmänhet är egentligen bara pojkar som inte vuxit upp. De vill fortfarande bråka om sandlådan. Nu har de bara organiserat sig. Japp, organiserade fighter. Man bestämmer träff med motståndarnas huliganer. Sen dyker man upp, står och skriker åt varandra om hur man ska använda sin kropp för att skada de andra, om hur mycket mer fjolliga det andra lagets spelare är och om att man ska ge deras mödrar en omgång de sent ska glömma. Efter det kommer lite knuffar, sen slåss man. Ingen vinner egentligen.
Det tycker alla huliganer är skittufft. De gör det. Det är inte stolthet för laget. I helvete heller, då skulle man inte slåss, eftersom huliganerna skadar ryktet. Om de så gärna vill slåss, starta Fight Club. DET ÄR INTE COOLT ATT SLÅSS. Aldrig.
Jag har ett flertal andra anledningar varför fotboll suger, men jag stannar här. Jag tackar Gud för att Allsvenskan är över så att jag kan börja läsa om en riktig sport: Hockey.
"Vänta nu, hur kan du gilla hockey? Det är ju mer primitivt!"
Ja. Jag älskar att titta på hockey. Men för att gå igenom de punkter jag nämnde om fotbollen:
Hockey är primitivt. Men det låtsas inte vara annat.
Hockeyspelare gråter inte ens när de bryter benet. De reser sig upp och smäller in killen i sargen.
Hockeyhysterin? Vilken? Herregud, vi är världens främsta nation när det gäller hockey. En sport som är gigantisk. Förstår ni? Vi är bäst! På en sport som är ganska stor! Varför firar vi inte det? Nej, vi skickar barnen på fotbollsläger.
Visst, det finns hockeyhuliganer, men det är nästan ändå mer våld på isen än av. Vilket går emot alla "experters" uppfattning om att man blir våldsam av att titta på våld.

Nu får det räcka innan jag börjar klanka ner på experter.
"När vi gräver guld i USA" med GES är nog det enda bra fotbollsSverige producerat.

Äntligen lyckats ta mig förbi något konstigt Error på Blogg.se. Sidan ville visst inte att jag skulle uppdatera bloggen. Dum som jag är förstår jag inte piken, utan tänker envist fortsätta. Uppenbarligen läser ju folk skiten.
Hade som sagt tänkt berätta om hela min Nordirlandvistelse, men det kommer nog inte hända det här århundradet. Jag kollade igenom ett par av anteckningarna jag gjorde på tåget över resan och kan bara klistra in det enda roliga jag skrev:
"Tåget igen, 10 minuter sen senaste inlägget. Musiken måste ju då bli låten jag lyssnar på, vilket blir "The Boy's Gone"
med Jason Mraz. Riktigt mysig låt.
Om jag nu bara kan döda ungen som sitter bredvid och tjuvläser. Just ja, nu blir du allt rädd. Ungjävel."
Jag kan kort berätta att ungen ifråga frös till och sprang sedan bort till sin pappa som satt tre rader bort. När jag skulle gå av fick jag en blick av både far och son som brukar höra hemma på alla glada människor jag lyckats förolämpa trettiotre gånger på tre minuter.
Var på Bäckby igårkväll för att kolla in stället inför min praktik i Lundby. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mötet med församlingen och de människor jag ska jobba ihop med. Det enda jag kan säga utan att låta dömande och/eller elak är väl att jag kan förstå varför lockas till lite mer frikyrkliga församlingar. Det är nog jättehärligt att vara del av det. De dansande, sjöng och prisade Jesus oavbrutet.
Men att prata med dem om tro gick bara inte för mig. Jag är stolt över att kunna erkänna att jag är skräckslagen över min tro. Jag tvivlar, förbannar och allt vad man antagligen tror att en kristen inte ska göra. Som om så fort vi börjar gå i kyrkan blir dödsäkra på Gud och har alla svar.
Vilket Bäckbyfolket hade. När jag pratade om tro med dem var det som att prata med en dansk. Hur mycket jag ansträngde mig och hur mycket jag än vill låtsas om att förstå gör jag det inte.
Usch och fy. Jag vill jaga svar hela livet, annars är det inte ens en tro. Då är det bara ett facit och när man har facit kan man aldrig lära sig. Bara för att man har svaren betyder det inte att man kommer förstå frågan.
Som en väldigt berömd författare en gång kom fram till: Det viktigaste är frågan.
Eller ett annat uruselt ordspråk: Resan är viktigare än målet.

Medan jag går och funderar på om jag har blivit av med mina testiklar kan ju den som vill dunka på "Closer" med Nine Inch Nails. (Closer är det lite mer rumsrena namnet.)