8 November 2008
Äntligen lyckats ta mig förbi något konstigt Error på Blogg.se. Sidan ville visst inte att jag skulle uppdatera bloggen. Dum som jag är förstår jag inte piken, utan tänker envist fortsätta. Uppenbarligen läser ju folk skiten.
Hade som sagt tänkt berätta om hela min Nordirlandvistelse, men det kommer nog inte hända det här århundradet. Jag kollade igenom ett par av anteckningarna jag gjorde på tåget över resan och kan bara klistra in det enda roliga jag skrev:
"Tåget igen, 10 minuter sen senaste inlägget. Musiken måste ju då bli låten jag lyssnar på, vilket blir "The Boy's Gone"
med Jason Mraz. Riktigt mysig låt.
Om jag nu bara kan döda ungen som sitter bredvid och tjuvläser. Just ja, nu blir du allt rädd. Ungjävel."
Jag kan kort berätta att ungen ifråga frös till och sprang sedan bort till sin pappa som satt tre rader bort. När jag skulle gå av fick jag en blick av både far och son som brukar höra hemma på alla glada människor jag lyckats förolämpa trettiotre gånger på tre minuter.
Var på Bäckby igårkväll för att kolla in stället inför min praktik i Lundby. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mötet med församlingen och de människor jag ska jobba ihop med. Det enda jag kan säga utan att låta dömande och/eller elak är väl att jag kan förstå varför lockas till lite mer frikyrkliga församlingar. Det är nog jättehärligt att vara del av det. De dansande, sjöng och prisade Jesus oavbrutet.
Men att prata med dem om tro gick bara inte för mig. Jag är stolt över att kunna erkänna att jag är skräckslagen över min tro. Jag tvivlar, förbannar och allt vad man antagligen tror att en kristen inte ska göra. Som om så fort vi börjar gå i kyrkan blir dödsäkra på Gud och har alla svar.
Vilket Bäckbyfolket hade. När jag pratade om tro med dem var det som att prata med en dansk. Hur mycket jag ansträngde mig och hur mycket jag än vill låtsas om att förstå gör jag det inte.
Usch och fy. Jag vill jaga svar hela livet, annars är det inte ens en tro. Då är det bara ett facit och när man har facit kan man aldrig lära sig. Bara för att man har svaren betyder det inte att man kommer förstå frågan.
Som en väldigt berömd författare en gång kom fram till: Det viktigaste är frågan.
Eller ett annat uruselt ordspråk: Resan är viktigare än målet.
Medan jag går och funderar på om jag har blivit av med mina testiklar kan ju den som vill dunka på "Closer" med Nine Inch Nails. (Closer är det lite mer rumsrena namnet.)
3 November 2008
Klockan halv fyra slutade jag titta på Stargate Atlantis, som jag tyvärr fastnat för. Fast jag tror nog att likt SG-1 kommer serien suga framåt säsong 3. Fram tills dess kan jag njuta av den.Halv fyra på morgonen fick jag lite mer resepanik och drog i mig närmare åtta koppar kaffe innan jag hällde ut all min packning på golvet. Som en dålig actionhjälte la jag upp alla viktiga resepapper, mobilen, pengar osv på bordet. Allt började gå på rutin och när jag väl hamnat på tunnelbanestationen var hela min kropp inriktad på resa. Jag kan bara säga lite kort att tunnelbanan klockan fyra på morgonen suger. En uteliggare hostade ur sig sina lungor och ett gäng killar stod och debatterade om de skulle slå ner mig för pengar eller inte.
Stockholm suger.
Det är ett fakta.
Jag fick ingen sömn på hela vägen till Skavsta eller när jag gått ombord på planet. Inte förrän vid takeoff när jagbörjade be panikartat däckade jag helt plötsligt. Inte förrän vid en turbulent landing vaknade jag till. En fördelmed att resa ensam är attjag får gå i min egen takt, vilket ledde till att jag var ute ur flygplatsen på rekordtidNackdelen var väl att jag kände mig lika ensam som vanligt när jag gick ut i arrivalslounge och såg de hundratals människor som väntade på nära och kära. Jag tror aldrig att jag blivit mött på en flygplats.Dublin såg jag knappt, men lika panikartad var jag för det. När jag på otränad engelska frågade efter Belfastbussensvarade en stor Irländsk man mig, men jag har ingen aning om vad han sa. Jag lyckades till slut hitta rätt och efterett par timmar hamnade jag till slut hos min syster.Jag kan bara nämna att jag alltid hört att de brittiska öarna ska vara regniga, men jag förstod inte att det alltid regnar där. Dublin var regnigt, Belfast var regnigt. Det var aldrig torrt på marken. Ok, nu är jag inte den som gnäller över väder så ofta, men blåsten gjorde det hela pissigt. Under hela vistelsen var jag aldrig varm. Mestadels för att man inte kan bygga hus bra på Irland. Isolering? Glöm det. Logisk placering av element? Jo visst. Jag var helt utsliten efter resan och att jag sovit ungefär två timmar på två dagar, men det hindrade inte min syster från att ta mig till Tesco(Deras version av ICA) där jag vaknade till av att hon bad mig köpa öl. När jag hittade1664 var min trötthet som bortblåst och ännu bättre blev det när jag köpte ett paket Silkcut. Efter en vegetarisk middag(Jag tror jag är den enda köttätare som under en vistelse på Irland bara ätit kött en gång)drog vi iväg till en födelsedagsfest. Det var härligt att träffa Erik Nilsson igen, men det roligaste var nog nären Rumänier trodde att jag och Erik stod och svor när vi pratade svenska med varandra. Jag har hört att jag sjungiteller reciterat poesi när jag pratat svenska, men aldrig att jag svurit. När vi väl började svära tyckte hon att detlät bättre. Antagligen var hon bara full, vilket jag också blev efter en försvarlig mängd öl. Ett par artiga ordom att jag var sliten efter resan senare gick jag och Emilie hem till henne, där vi drack upp den sista ölen ochpratade om lite allt möjligt. Roligt att nämna är att alla tre barnen Tunner Weiderud hänger med olika klasser. Emilie är äkta medelklass och hennes vänner speglar det. Hanna hänger med överklassen, medan jag sitter och superoch dricker kaffe med arbetarklassen. Varför det är så? Det är en stor familjehemlighet.
Jag sitter på ett tåg när jag skriver det här, nyss hemkommen från Sverige. Naturligtvis ska det regna här också.En rekommendation för alla er som vill se ett riktigt bra Vänner-avsnitt är att surfa in på surfthechannel.com och kolla på "The One where No one's ready." Riktigt bra avsnitt ur Säsong 3, lätt Friends bästa. En låt? "Take me Away" med Lifehouse. Alltid.
24 Oktober 2008
Utan att låta som om jag skryter har jag flugit en fruktansvärd massa gånger i mitt korta liv. Ett tag var det minst en gång i månaden. Jag har alltid känt mig trygg på flygplatser och flygplan. Jag har älskat känlsan att jag planet kan ta mig vart som helst i världen och att jag kan för ett par timmar vara vem som helst. Flyga själv är bäst, för då kan jag ströva runt på flygplatsen och göra lite vad jag vill. När jag var 15 och flög som en tok fick det hela mig att känna mig vuxen. Jag klarade mig själv.
Men nu är jag helt övertygad om att jag inte borde gå ombord på planet. Nåt kommer gå fel, nåt kommer hända i mitt liv. Det är en obehaglig känsla, speciellt eftersom jag brukar älska tanken på att flyga.
Kanske har jag bara mognat och blivit mer vuxen, eller så har jag plötsligt fått psykiska färdigheter. Jag hoppas på det förstnämnda, för det skulle suga om planet störtade.
Om exakt åtta timmar ska jag ta tunnelbanan till t-centralen och därifrån flygbussen till Skavsta. Någonstans däremellan ska jag försöka få lite sömn, men jag känner mig knappt trött. Blir att titta på film och äta godis.
På fredag är jag tillbaka i landet på riktigt och åker då direkt upp till Stiftsgården. Om jag inte hört av mig innan dess dog jag antagligen någonstans på vägen.
Till er alla som tror på något, det skulle inte skada om ni slängde iväg en bön om att resan ska gå bra. För första gången har jag bett om en förbön på lördagens middagsbön. Det om något får mig att känna mig lite tryggare.
"Because I love you" med September är riktigt behaglig. Sjunker in i bakgrunden direkt och passar bra till att skriva.
Och jag kan ju inte låta bli att lyssna på "Come fly with me" med en av världens bästa sångare någonsin. Frank Sinatra. Alla borde ha hans Best of Album Annars är det fan illa.
21 Oktober 2008
Hade idag tänkt prata om ett ämne som kanske kommer göra folk förbannade på mig. Varsågod i sådana fall.
Jag har börjat läsa mer och mer om det uppkommande valet och det känns skönt att veta att det verkar vara den vettigare kandidaten som kommer ta hem det. Hela grejen är väl mer, vad händer efter Obama tagit posten?
Fem spänn på att han blir skjuten. Trots allt är ju USA tyvärr fortfarande fullt av rasister, många av de beväpnade. Skulle inte överraska mig för fem öre om någon av de bestämmer sig för att han fan inte ska ha en halvneger som president.
Det är ju som om en kurd skulle bli statsminister här. Herregud, vem skulle vilja ha en jävla invandrare? Så kommer ju antagligen ännu fler kurder komma hit och göra det här till deras nya land. Ok att de sitter i Riksdagen och lallar runt, men int fan kan vi ha en jevla kebabsvarvare som statsminister!. Tanken må kännas lite sjuk, men det finns nog många svenskar som går runt på såna tankar. Men antagligen skulle killen/tjejen ta hem det, bara för att man måste rösta på kurden. Annars tror ju alla att man är rasist. Och att man är rasist, det är ju alla, på olika vis. Enda gången jag aldrig reflekterat över hudfärg var när jag bodde på Norra Vallby. I min klass var det en salig blandning av kulturer och hudfärger och jag tänkte aldrig på det. Alla såg ju olika ut, men i min värld som var Vallby såg ju alla ut så. Om min klass hade flyttats ut till en ö mitt ute i ingenstans hade vi nog varit den enda helt orasistiska lilla byn i hela världen. För så fort man växer till sig börjar man se skillnader. Jag fick lära mig, vid min återkomst från Genéve att andra generationens invandrare är stökigare. Inlärningspsykologi som vi utsätter varandra för.
Nu kommer ju antagligen någon bli hysterisk och tro att jag hatar invandrare. Men nej, det gör jag inte, fast allt i den "helsvenska" ungdomsvärlden pekar mot att jag ska hata invandrare i smyg, på samma sätt jag fått lära mig att Paris Hilton är helt blåst, att Socialdemokraterna är vår enda räddning och att Jesus dog för min skull på korset. Även om jag väljer att tro på det ena eller det andra mer eller mindre sitter det i mitt medvetande. Enda sättet att bli varse min inneboende svenssonrasism är att konfontrera den.
Ja, jag är rasist, för att jag alltid ser till att vara beredd att springa så fort jag ser ett gäng kurdiska killar gå framför mig på en tom gata en sen kväll, mycket mer än om det skulle vara ett gäng helsvenska killar. Det är illa att det ska behöva vara så, men jag kan bara se att vårt lilla samhälle är uppbyggt så. Segregering mellan ungdomar. Jag känner knappt någon invandrare från Mellanöstern. Allt jag ser är när de på krogen raggar på tjejer eller står i gäng och pratar på, som i en helt annan värld. Sjukt att jag för tolv år sedan inte ens förstod vad rasism gick ut på, även fast jag en gång fick det förklarat för mig. Vadå olika hudfärg? Min bästa kompis var syrian och det var ingen skillnad mellan oss. Jag behöver nog bara komma tillbaka till den tidens totalt neutrala åsikt om hudfärg och kultur.
Jag hittade min gamla kompis i en skolkatalog från Wenströmska. Han var inte längre bara en kompis, nu var han syrian med vax i det kortklippta håret och baggy jeans. Den påklistrade kaxiga attityden och de utråkade ögonen. Om vi träffade varandra idag är jag rädd att vi inte ens skulle hälsa. Vi har nog lärt oss att vara på vakt för mycket.
"Känslan kommer tillbaks" med Magne Schmidt spelade jag mycket idag. Gillar hur enkelt han beskriver en schysst krogenrunda utan att verka för överlägsen. "17 år" med Veronica Maggio har jag också fastnat lite för de senaste dagarna. Maggios röst har en verkligt trollbindande effekt.
20 Oktober 2008
Var efter mycket om och men ute med min syster och shoppade. Riktigt kul att springa runt med henne och snacka skit, händer alldeles för sällan i min lilla familj nuförtiden. Blev v-ringade t-shirts och linne på HM, vilken Hanna lovade att man måste ha. Själv ryser jag bara vid tanken, men jag ska försöka ha på mig skiten nån gång. På JC blev det ett par jeans och 100kr i handen. Riktigt schysst födelsedagspresent av Tofflan där :P. Det hela avrundades på Carlings. En riktig shoppingrunda och jag börjar nästa tycka om dem. Herregud, vad blir det av mig? En proper ung man? The H0rr0r!
På kvällen samlades Torpetpojkarna som vanligt för att handla godis och cigaretter och sedan snacka massa skit. Efter det blev det att spela World of Warcraft, där Dennis, Tofflan, Adam och Pontus slog rekord i att dö. Kändes som det i alla fall då vi knappast hade turen på våran sida.
Kom också på att jag ska faktiskt flyga på fredag för första gången sen jag flyttade hem. En vecka på Nordirland kommer nog bli fantastisk, trots att jag flyger med Ryanair. Det företaget slår rekord i att göra livet vidrigt trångt för alla över en och nittio. Men så fort jag kommer fram ska det bli party och framåt tisdagen ska jag äntligen få besöka Corrymeela och träffa Mye. Jag är rädd att jag ska bli lika kär i stället som alla andra och att jag inte kommer förstå deras humor och snack what so ever. För första gången kan jag faktiskt förstå en ickestiftsgårdare, men till skillnad från dem kan jag bara se framemot det hela, då jag vet hur bitterljuv sådan kärlek kan vara.
Efter Nordirland ska jag direkt till Stiftsgården, vilket är lite jobbigt då jag kommer ha väskorna fulla med vad de gör bäst på Irland, men Pontus får gömma allt kontraband på rummet. Bara han inte snattar på det...
Tips på lite lugnare låtar så här framåt natten: "Klyschan". Urvacker låt om gammal ungdomskärlek. Den och "Underjorden" är två låtar av Loke jag gärna spelar på höstkvällar när jag känner melankolin komma smygande. Jag hör en röst i natten som smyger sig in genom fönstret och får mig att sukta efter den enda kvinnan jag behöver.
"Take your time, to trust in me
And you will find.
Infinity. "
Vart är du Infinity-tjejen? I need you!
19 Oktober 2008
Hade egentligen tänkt avhandla min födelsedag och vad som tilldrog sig, men det blir nog ett annat tillfälle. (Antagligen imorgon) Efter det hade jag tänkt ta upp fotboll eller något annat som hänt, men det blir istället gnäll på helgen som just varit!
Jag kan stolt erkänna att jag, Tofflan och Dennis hade tänkt sitta hela helgen hos Dennis och spela spel. Detta för att vi som fattiga studenter inte har råd med de nöjen som också kan kallas för krogen. (Som jag för övrigt på kan klaga på i evigheter, och prisa ännu längre.)
När jag och Dennis sitter hos honom vid 11tiden på en fredagsförmiddag och läser om hur kaffe förminskar bröst (för övrigt ska min fru inte få dricka kaffe) ringer min mobiltelefon. Jag blir misstänksam då jag inte känner igen numret, men när samma nummer dyker upp på Dennis telefon vågar vi svara. (Vi är egentligen manliga) Det är Pontus som är galet stressad då det inte finns helgare. Vi får fem minuters betänketid, som vi använder för att kolla intresse på. 14.27 sitter jag, Tofflan, Dennis och Malou på ett tåg mot Rättvik. En del av mig får lite ångest av hur jäkla snabbt vi ställer upp utan att få något som helst tillbaka, men samtidigt är det något att göra och vi får god mat.
Fredagen funkar fint och inget speciellt händer förutom att jag och Malou tar en nattpromenad, vilken var inihelvetes kall. Hela grejen med kvinnor och romantiska kvälls/nattpromenader... Jag halkade nästan av bryggan och det var så mörkt att jag lika gärna kunnat vara en get.
På lördagen vaknade jag av bröstsmärtor som inte jag varit med om sen efter min operation. Efter ett par timmar av långsamt gående som en gammal gubbe i köket skickade jag mig själv i säng där jag låg tills smärtorna klingade av framåt kvällen. Ett disco skulle ju kunna liva upp mig efter en sjuk tråkig dag, men gud vad fel jag hade. Tio personer var ungefär rekordet när Sala hoppade runt på dansgolvet. Inte ens samma tio personer, då de verkade ha roterande schema beroende på genré man spelade. När jag drog på "Just Dance" flydde sex personer och sex andra sprang in. "Jag Diggar Dig", "Low," "Infinity", "Känslan kommer tillbaks" osv osv. Samma procedur. Till slut sket jag i det hela och började spela vad jag kände för, vilket kändes som att sitta i rummet och lyssna på musik, förutom att det var schysstare ljud och jag inte kunde skriva eller spela samtidigt.
På söndagen var det mindre bröstsmärtor än lördagen, men däremot upptäckte jag röda utslag över hela kroppen, som bad mig klia sönder dem. Blev att sitta framför datorn och glo tills det var dags att åka hem, där alla fyra blev inklämda i det lilla utrymmet mellan 2a och 1a klass. Först bråkade jag och Tofflan om vem som skulle bestämma musik, vilket ingen vann då Tofflan började spela spel och jag och Malou började sjunga i ett försök att överrösta tågets dunkande.. Så här i efterhand förstår jag nästan varför ingen passerade oss. Kanske var det också för at Tofflan och Dennis la sig raklånga över golvet när jag drog på de drygaste låtarna jag kunde hitta, typ "Fjortizboy" och "Bag in box". På Västeråståget flippade vi ur totalt och skrattade åt allt hela vägen hem, där plötsligt utslagen bröt ut igen. Min mor som verkar kunna allt bara det rör sig om hennes barns välmående hittade direkt diagnosen "nässelfeber". Ingen vettig behandlning, ingen aning om hur lång tid det håller i sig, men det är i alla fall inte böldpest.
Om mina utslag släppt tills imorgon ska jag och min syster ut och shoppa loss, då min mor hittade ett par gamla presentkort på Carlings och HM som jag måste använda. Cirka 2000kr som min syster ska använda för att se till att inte behöva skämmas för sin bror. Med allt den nya stilen är det nästan så att jag vill gräva fram hatten, palestinasjalen, den svarta luvtröjan och skinnjackan och sätta mig på Stugan bara för att känna mig trygg igen.
"Get Stoned" med Hinder har en refräng som gör en överlycklig. Faktiskt är allt Hinder gjort knappast dåligt. Om man missat de totalt är "Your Guardian Angel" ett måste.
På tal om refränger är "Starfuckers Inc." med Nine Inch Nails ett måste att nämna tillsammans med "Get Stoned". De båda öste ur mitt rum hela helgen, mest för att folk skulle komma in och ge mig kaffe.
24 September 2008
Försökte komma på för spännande som hänt sedan senaste gången jag skrev något här, men det finns inga stora, värdsomvälvande händelser. Eller jo, Svedelid är död. En grym författare som till och med Dennis sörjer. Bara Guillou skulle skapa större chock i vår kultiverade krets av drägg.
Var i Rättvik i helgen som nyss drog förbi. Jag hade hoppats få spendera tid med de ledare och pigor och drängar som jag saknade, men istället blev det bara konfirmandarbete. Ok, jag saknade dem en massa också, men vafan, den enda tiden jag hade med mina barn var när vi skulle analysera i vilka sammanhang vi hör Guds Röst och då var det för att jag låtsades hämta kaffe.
När väl lördagen kom och jag kom fram till att jag var dödligt trött efter Brynäsmatchen och dålig sömn blev det att hoppa över de föredrag och samlingar vi har varje lördageftermiddag på STG. Hancock och Mongol var mycket roligare tidsfördriv fram till discot, som var ungefär likadant som ett vanligt stiftsgårdsdirro, även fast jag spelade lite annorlunda musik. Crazeeh is me.
I helgen blir det Rättvik ännu en gång. (Helgen efter det=Fira födelsedag/Flytta och Helgen efter det=Rättvik) Nattuggla is the shit, speciellt när det verkar som jag kommer få bo på lucka. Ännu en sömnlös helg med andra ord.
Vill knappt tänka på 20årsdagen heller. Blir jag och de grabbar som kan komma loss och har råd med ett par öl. Om jag har tur blir vi vidrigt fulla och förstör andra människors kvällar.
Varför? För att vi kan.
"Hot" med Avril Lavigne var min favoritlåt på dirrot. Ja, jag är seriös. Hon är snygg som tusan. Lite som Infinitytjejen, som jag aldrig kan sluta älska.
"Everything" med Lifehouse skrevs inte för Gud, den skrevs för henne.
18 September 2008
Otroligt. Jag lyckas komma ihåg att jag ibland borde skriva något här. Woohoo!
Börjar känna att vintersäsongen börjar igen, med konfirmandupprop igår kväll och elitseriepremiär. Gårdagens upprop fick mig att undra om det kanske inte är dags att sluta som assistent snart. Dels för att vi är Mikaeli snart är som en ny Stiftsgård. Ja, nästan alla assistenter har börjat röka, även de som varit totalt emot det förut. Den andra anledningen är väl att jag börjar känna mig gammal. Att jobba som assistent ger mycket, men det rena antalet andra ledare gör att man känner sig lätt överflödig när det faktiskt är de yngre som ska få ta plats. Eff.
Elitseriepremiären ja. Jonas överraskade mig igår genom att fråga mig om jag hade lust att hänga med på Brynäs premiärmatch. Efter ett par minuter debatterande med mig själv och min tomma plånbok blev det nödlösning. Om bara någon timme är det därmed dags för mig att åka iväg till Läkerol Arena och se Brynäs skicka hem Färjestad. Bara Markström inte behöver gå hem innan klockan åtta, för då är vi körda. Fruktansvärt att en 90a är förstamålvakt för Brynäs. Får en att förstå vad lite nytta man själv gör.
Har också varit tvungen att försvara min kärlek för Infinityvideon. Blev nästan kallad sexist i lördags på grund av det. Men herregud, videon har allt! En enkel checklista bevisar det snabbt.
- Har videon minst en fruktansvärt snygg kvinna? CHECK
- Har kvinnan mörkt, långt hår? CHECK
- Har kvinnan svart spets på sig? CHECK. Tack Gud.
- Har kvinnan tillgång till en slägga? CHECK. Fråga inte. Släggor är sexiga.
- Är det en skön låt också? CHECK
På tal om lördagen fick den kvällen mig också att känna mig gammal. Hela veckans tema verkar vara det. Aja, den trede oktober fyller jag 16 igen, så efter det är det lugnt. (Fylla 20 är overrated)
Lördagen började med att min mor och syster berättade att de skulle se på bio. Jag ville inte sitta hemma som en gammal nucka, så efter ett samtal till Matte drog jag mig ner till honom med en försvarlig mängd öl. Där var det som det alltid är hos Matte. Trevligt, om än lite avslaget. Jag och Tofflan tröttnade efter någon timme och bestämde oss för att dra till Dennis. Halvvägs dit kläcker vi den genialiska idén att ringa dit varenda kotte vi känner utan att berätta det för Dennis. (Nej, så onyktra var vi inte ens. Tofflan och jag är bara elaka.)
Planen verkar gå bra, då Dennis inte anar oråd medan jag och Tofflan fnissar så fort vi tittar på varandra. Ja, fnissar. Vi är fan inte manliga. Men efter jag gått på toaletten är plötsligt alla vi tre på väg ut. Det visar sig att det är en riktig fest på Oxbacken och vi är bjudna. På vägen dit träffar vi på tre pojkar endast iförda kalsonger som glatt springer i riktning mot Västerås centrum.
Det är när vi blir mötta utanför Konsum jag börjar ana att jag borde stannat hemma. Två av flickorna vet vad jag heter och att jag är Stiftsgårdare och har skrivit en hel del. Det värsta är att de båda inte ens är Stiftsgårdare utan bekanta till en av mina pigor. Historien upprepar sig när vi kommit in i lägenheten och jag börjar få andnöd när jag upptäcker att killarna som alltid dök upp på de fester jag var på i sextonårsåldern, de killar som bara satt och hällde i sig öl och inkräktade på min manlighet, de killarna är plötsligt vi tre.
Slapp inte ens undan det klassiska snacket om Kom ihåg att du är från Västerås. Visst är det kul att folk bryr sig, men någon gång skulle jag vilja festa med några nya människor utan att de direkt börjar prata om något som bara finns på papper. Meh.
Såg förresten att Sveriges insats i Paralympics var ovanligt dålig. Vad i helvete var då OS-insatsen?
Och som vanligt tänker jag avsluta med två låtar från min lilla Itunes lista. Denna gång blir det faktiskt "Primo Victoria" med Sabaton. Vet inte varför jag spelat den låten så mycket senaste dagarna. Den och "The Joke" med Lifehouse har fått tävla om min uppmärksamhet. Det är något som är så härligt med ryckiga verser.
Förövrigt behöver jag fortfarande Infinitytjejens nr. Eller adress.
11 September 08
Är för övrigt galet stolt över att vara Svensk, tack vare Paralympics. Vi äger. Sjukt mycket.
Ironiskt att så mycket fokus läggs på OS där vi kammade noll, medan alla guldmedaljörer i Paralympics går ignorerade förbi. Att det ens varit en sån tävling har gått mig förbi fram tills sportSverige, i sin panik över OSmisslyckandet upptäckte de största atleterna vi har.
Okej, nu kanske nån liten mes tänker att Paralympics inte alls är samma grej som OS, att OS är mycket större och viktigare. Men för Guds skull, OS visar vilket land som kan ta bäst hand om sporttalanger och få dem att träna tills de börjar kräkas. De stora svenska elitidrottarna har enligt intervjuerna mest myst. "Jag gillar inte att tävla så mycket" "Simning är kul, det är därför jag gör det här." Träningen kommer i andra hand och Svenska folket nickar. Jag tycker det är sjukt bra att elitidrottarna kan känna att de inte behöver prestera max, även om det finns de där få dagarna där vi förväntar oss mirakel av dem. (Jag tänker inte ens nämna de pojkar som alla tror ska ta nåt slags fotbollsguld. Fatta, vi är ett smällkallt land, vi har inga gräsmattor!)
De Svenska succéerna i Paralympics visar hur bra vårat land är på helt andra sätt. Vi tar hand om de handikappade och ger de varje möjlighet att leva ett normalt liv. Tack vare det krossar vårt lilla land allt motstånd. Herregud, det känns som om vi har en förlamad mänska i varje gren.
Nu låter jag antagligen vulgär och hemsk i mina ord, men jag menar egentligen bara väl. Typ. Jag är stolt över att bo i en stat där alla har lika möjligheter. Ut med OS, där bara de mest fysiskt lämpade får vara med. Skicka in Paralympics, som handlar mycket mer om vilja och att få stöd.
Och har nån annan än jag sett videon till "Infinity 2008"? Har nån hennes nr? Jag måste ringa och fria till henne.
"Closer" med Ne-yo kan jag bara inte tröttna på heller för den delen. Fram med fler män i riktiga hattar!
8 september 2008
Jag är verkligen helgrym på att uppdatera den här bloggen. Antagligen är det av min klassiska lathet och det faktum att jag fortfarande när ett visst hat mot att skriva blogginlägg. Men vad rätt har jag att klaga när jag är en större hycklare än någon annan?
Hade faktiskt tänkt klaga lite mer specifikt den här gången. På Rock For Moc för att vara precis. Det var mitt tredje år som jag besökte "festivalen" och ännu en gång återkommer jag till Västerås med känslan "aldrig mer". Men varför är Rock For Moc ett sånt lidande då? Det finns ett flertal problem med festivalen som jag märkte tydligt den här och förra gången.
- Datumet. Varför i hela friden sätts RFM i september, precis när höstkylan kommer? Förra året låg temperaturern på minusgrader och i år kunde man se andedräkten framför sig när man gick runt på området. Sätt skiten i slutet av maj istället. På det sättet kan konfirmanderna få mer information om det hela och kanske åka dit som en slags avslappnad avslutning och visa att Svenska Kyrkan också står för festivaltänkandet. Fördelarna är många fler än att sätta den i september. Det finns andra sätt att kickstarta året än att sätta alla i smällkalla tält.
- Ordningsreglerna. När jag klockan tre på natten skulle ut för att röka och kissa stoppades jag av en vakt som beordrade mig att släcka cigaretten. Okej, jaha, man får inte röka även om man inte stör någon. När jag då går för att uträtta mina behov tar han i och säger åt mig att återvända till tältet. Jag skulle tänkt på att besöka en buske tidigare. Att vakterna också gick runt och lös på folk som inte sov och hotade med att slänga ut dem bidrog bara till mer irritation. Förstå inte fel, jag gillar att man bara får röka på asfalten och att det ska finnas möjlighet till sömn. Men det hela kändes som ett helt annat slags läger. Dela upp campingen i två olika delar eller låt det finnas möjlighet till att kunna hänga uppe någonstans på området. Att helt abrupt sluta efter discot klockan två och skicka flera hundra uppjagade tonåringar i säng funkar inte.
- Hela tänket. Svårt att säga precist, men det känns som om konceptet inte riktigt håller längre. Det finns få nya idéer och grejer att göra på RFM och populariteten sjunker på de "klassiska" sakerna. Karaoketältet var nog det enda tältet jag gick till förutom Guitar Herotältet som jag jobbade i. Fotbollsturneringen fick tre anmälda lag, men antagligen var det på grund av den gigantiska blundern att ha den samtidigt som assisstentutbildningen, som för övrigt fick rejält med ris, men lite ros.
Nu får faktiskt klagandet räcka. Är fortfarande slut efter helgen, där lördagen blev en kräftskiva gone grillskiva gone sitta och spela ölspel. Riktigt kul att träffa ett par gamla vänner igen. Att Dennis är helförvirrad efter lördagens eskapader hör väl till. Blir ännu en rejäl period av nykterhet, dock med ett glas vin eller en öl då och då. Det här med att supa skallen av sig börjar förlora sin charm. Vem vet, kanske till och med jag börjar mogna så smått. Herregud
Måste också påpeka hur fruktansvärt skön Just Jack med "Starz in their eyes" är. Den och "Just Dance" med Lady Gaga har gått hett senaste dagarna.
P1-08 For the Win
Senaste veckan har varit en lugn affär, där dagarna spenderats med att titta på surfthechannel.com och kvällarna/nätterna hos Dennis, där vi tittat på OS och spelat Trackmania. Vaknade upp imorse och undrade vart hela veckan försvunnit, men skönt har det varit.
Ikväll är det iallafall partay som gäller. Alla konfirmandledare sitter just nu runt Dennis vardagsbord och äter medan dirroskivor pumpar ut ur högtalarna. Sjukt kul att se alla samlade igen, speciellt när alkohol är inblandat. Ingen har heller ansvar över 48 "sprudlande" konfirmander, vilket bara lovar en underbar fest. Blir antagligen utgång till Bill och Bob senare, när vi skrämt bort de konfirmander som ska försöka hitta oss för att se oss i inte fullt så bra ledarroller.
Inte lång tid kvar till skolan börjar igen heller. Är faktiskt lite nervös för hur det ska gå, när jag inte kommer tillhöra nån klass och jobba kvällar och helger. Aja, alla andra jag känner har klarat av det, så det kommer nog gå galant.
Och dagens låt? Kanye West med Stronger. Nynnade på den hela vägen till ICA Sjöhagen där jag inhandlande min pizza. Grandiosa Big One Classic. Nästan bättre än pizzor från pizzerior. Den och lite Premier Cola kan förgylla vilken dag som helst.
Varför finns det ens rubriker?
Sen hemkomsten har jag mestadels sovit för att jaga ikapp veckor av för lite sömn, men ikväll blir det istället att träffa varenda Stiftsgårdare i Västeråsområdet för partay hos Erik. Det hela kan bara urarta. Värsta biten är att vi mestadels är frustrerade tonårspojkar. Vi snackar förvirrade resor och samtal till varje kvinna vi kan få tag i den här sidan Vänern.
Naturligtvis måste jag försöka bedöma vilken period som var "bäst" också, men det är omöjligt. Båda perioderna var fulla med sköna människor och sina beskärda delar av misär. Om det inte hade varit för hängbråket i P2 hade nog jag sett mer positivt på den. (Kanske också hade gjort det om jag inte hade försovit mig 15 av 20 morgonar.)
Nej, dags att slänga på sig kläder, fylla upp pluntan och dra sin färde till Rönnby. Hoppas för Guds skull att det inte blir någon depression. Av alla fylledepressioner är Stiftsgårdare nr 1 på att ha dem. Måste vara luften vid Siljan som gör alla så melankoliska. Kan då påpeka att jag har börjat en liten rörelse som ska illegalisera Stiftsgården. Det är en drog. Inse.
Och av någon anledning kan jag inte sluta lyssna på "From Paris to Berlin" med Infernal. Tragiskt. På ett sjukt härligt sätt.
"Patience is a game, and every night I say your name, hoping that you'll answer cause I'm going insane.
It's quite a long time ago, since you brought me out of control.
Hungry for your love and like I know what that might be "
Klyschigt till tusen, men ack så underbart
Rättvik
Kom till Stiftsgården igår kväll och klantade direkt till ickerökningsperioden jag hade hållt. Men va fan, det är stg, då kan jag inte låta bli.
Av någon anledning har jag inte lyckats få mer än 2 timmars sömn, vilket har lett till att jag spelat Guitar Hero, schack på datorn och surfat runt poänglöst på volontärdatorn. Att jag faktiskt lyckats hålla mig road i fyra timmar är otroligt. Och om en halvtimme kan jag gå och irritera helgarna.
Såg min första hockeymatch i torsdags kväll och kan konstatera att jag är kär. Blir att köpa matchtröja tills september då jag ska vara med och heja fram Brynäs till SM-guld. Något mindre än det går bara inte. Kan småheja på VIK också, bara för att de var så gulliga i torsdags. De hade faktiskt kommandot i hela fyra minuter av matchen, tills Molin tog sig i kragen och gjorde 0-1.
Ska nog spendera dagen med att skriva om lite kapitel i projektarbetet. Min lärare krävde att jag skulle sitta vid ett bord med hela boken och glo. Slipper i alla fall högläsning ur den. Ikväll blir det karakoe och lite partay i dagrummet. We are crazy like that.
Vad man hittar annandag påsk
Det här betyder tack gode Gud att jag inte behöver skämmas för att falla för trycket, då jag faktiskt skaffade bloggen precis innan hysterin runt dem började. (Tror jag)
Dags att byta ut bilden och sen hämta smärtstillande. Börjar känna bröstsmärtorna igen.
Dagens tips: Om du har ett extra hål, ta inte bort det. (Sexuellt skämt alla redan! YAY!)
Dagens fundering: Varför i helvete knakar mina revben?
Hata rubriker!
Har sprungit runt i hög krage sen i onsdags då en annan blondin tyckte det var jätteroligt att ge mig ett sugmärke stort som Ohio som tack för...ja. Samma onsdag försvann mer än hälften av mina öl som jag köpt för den gode vännens fest. Jag missade också största delen av festen, inklusive den del där jag borde varit och tröstat honom under en fylledepression. Det gamla vanliga, med att han inte får några flickor (Du letar aldrig!) "jag ska aldrig dricka igen" (Du dricker en öl nu!) livet suger (Det gör det fan int... Eller, jo, beroende på hur man mår.) och så vidare.
Min klassiker med bortappade cigg hände också. Kom dit med ett fullt paket. Vaknade upp dagen efter och det fanns inte. Jag misstänker som vanligt blondinen. Det är alltid en blondin med när jag förlorar öl och/eller cigg.
Andra inlägget. Eller tredje?
Vi ska alla den vägen vandra...
Vad kommer sägas här? Kvittar det? Jag har ingen digitalkamera, och om det kommer bilder är de nog aldrig såna jag tagit. Jag gissar att jag mer kommer använda den här som en journal för att hålla koll på saker än något folk faktiskt kan orka och vilja läsa.
Jag gissar på att jag kommer skriva någonting melodramatiskt alldeles strax.