Air China, min vän.
Jag sitter på ett flygplan, omringad av kineser. Jag har just fått middagen, kyckling med ris och räksallad. Till det har det serverats avslagen Pepsi. Jag är så gott som panikslagen. Personalen på planet pratar endast mandarin liksom piloten. Jag har bara hört "Shanghai" ett par gånger. Såvitt jag vet kan jag hamna i en liten by. För av någon anledning har jag hamnat på inrikesflyget, cirka sexton timmar in i min resa till andra sidan jorden. Och jag har aldrig någonsin känt mig mindre som en globetrotter.
Och av någon anledning sitter jag och nynnar på den kinesiska texten till "Bjällerklang"
Resan började med flygbussen 11.20 från Västerås till Arlanda. Väl framme försökte jag checka in men fick snällt besked att vänta till 16.00, två timmar innan planet till Beijing skulle lyfta. Bestämmer mig för att gå till Pressbyrån för att köpa snus och Aftonbladet. Står i kö medan Bill och Bull ska köpa massa snus. Köper Aftonbladet och drar min väska därifrån. Sätter mig ner. Kommer på att jag glömt snuset. Svär högt. Drar tillbaka väskan in. Står i kö. Berättar att jag vill ha Göteborgs Rape. Mannen frågar mig direkt om leg. Visar leget. Han frågar om jag inte nyss var inne och köpte en tidning. Jag nickar och ler. Han säger att han inte vill sälja snus. Jag slutar le. Han pekar på en ung kille som står utanför kiosken och tittar in. Till slut visar jag mig nuvarande dosa och berättar att jag ska ha snuset för mig själv och inte börja kränga snus till fjortonåringar på Arlanda.
Han ger med sig och hämtar en dosa. Löst. Jag ber snällt om portion. "Kunde jag fan inte veta" muttrar han och hämtar nästa. Jag lämnar fram femtio kronor och väntar inte på växel.
Mamma ringer och berättar att jag glömt alla mina kalsonger i Västerås.
Får sms av Johanna där hon önskar mig ett gott nytt år.
Checkin! Jag frågar snällt om jag får välja plats. Mannen muttrar om att jag inte har visum. "Jo, men jag använde inte mitt mellannamn i det" Mannen tittar på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Och ja, det är jag antagligen. Får biljetten och hoppas att jag i alla fall fick plats vid gång.
Väl inne köper jag snapsflaskor att ta med mig till familjen men virrar runt i en kvart innan jag hittar någon jag kan betala till. Köper också godis och en pocketbok för att gardera mig inför resan. Jag litar inte på att två böcker räcker.
Köper en hamburgare för 115 kr och en flaska vatten för 30kr och äter för mig själv på det enda stället som är öppet.
Vid gate. Känns som halva flyget är kinesiska barn med mer energi än fyrtio duracellkaniner.
Inne i planet. Det spelas en slags rockremix av "Bjällerklang" i högtalarna på maxvolym. Två kinesiser försöker sjunga "Dassin tlho the snoow". Efter första versen kommer helt plötsligt ett gitarrsolo följt av samma sång fast på mandarin. Efter att tre gånger utsatt oss för den tortyren stänger de äntligen av låten.
Får gångplats! Hamnar bredvid Greg, en kines som pluggar på KTH. Hur han lyckas studera med en fruktansvärt knagglig engelska vet jag inte. Jag börjar bli trött men väntar tills maten serveras. Kyckling med ris och räksallad! Frågar om de har öl och får ett nekande svar. Får istället avslagen Pepsi.
Efter maten försöker jag sova, men Greg vill prata lite och vi kallpratar om vädret, att studera i Sverige och vad man ska äta i Kina. (Nudlar uppenbarligen)
Efter en timme tröttnar jag på att prata och poängterar att jag vill läsa istället. Greg fattar vinken i ungefär fyra minuter. Pratar lite till. Jag upptäcker att en film har startat och sätter på mig lurarna. Den är kinesisk, textat på engelska. Problemet är att skärmen är så liten att jag faktiskt bara sitter och tittar på kinesisk film. Greg vill prata lite till.
När han till slut somnar läser jag innan jag själv försöker slumra till vid 23.30 svensk tid. 23.59 tänds lamporna i planet och piloten önskar alla ett gott nytt år. Effekten blir att alla vaknar och barnen börjar gråta i kör. Jag försöker somna om, men Greg vill diskutera skillnaden mellan katoliker och lutheraner. Nästa gång jag flyger ska jag säga att jag jobbar på ICA och ska plugga till lapplisa.
När planet landat spelar de Bjällerklanglåten två gånger till och jag har nog aldrig haft så bråttom av ett plan.
Framme i Beijing lämnar jag Greg så fort jag kan och hamnar i vad alla som ska vidare tror är internationell transfer. En kines kommer fort fram och pekar mot det som är transfer och vi går dit. En annan kines kommer fram och pekar ut en annan transferdisk som vi längst bak i kön går till. När jag nästan är framme kommer en annan kines fram, tittar på min biljett och pekar tillbaka till första disken. Jag går tillbaka, väntar tills min tur och får då beskedet om att jag ska till "Special" desk. "Special" desk visar sig vara en tullkontroll för att komma in i Kina. Jag försöker förklara att jag inte vill till Kina, men får bara ett "arrivalcard" som jag ska fylla i. Utan att jag vet ordet av det är jag plötsligt inne i Kina utan visum. Jag ska visst till inrikesterminalen som jag hittar utan större problem. Ännu en säkerhetskontroll där jag får ställa mig på en liten pall för att säkerhetspersonalen ska kunna skanna mig för bomber. Problemet blir att jag är alldeles för lång för den stackars personalen som diskret försöker hoppa upp för att nå toppen av min rygg.
När jag sedan ska ta min väska har en annan kines tagit den och säger "I open. Okay?"
Klockan är ungefär fem på morgonen för mig och jag har bara sovit fyra timmar natten innan så jag nickar bara innan hon drar fram snapsflaskorna och frågar vad det är för något. När jag försöker förklara ger hon upp och verkar anse att jag nog inte ska spränga deras plan med snaps.
Sedan är jag inne. Går fram till en skärm där avgångarna står. Upptäcker att här går planen exakt var femte minut och mitt plan är långt ifrån att vara uppe på skärmen. Frågar informationen om terminalinformation men de skakar bara på huvudet och säger "wait". Jag hittar en tom gate och somnar.
När jag vaknar är jag omringad av kineser som verkar undra vad västerlänningen gör i deras land. Reser på mig och direkt pekar en fyraåring på mig och springer upp till mig som om jag vore tre meter lång och kritvit. Kommer på mig själv med att det nästan är helt rätt och försöker så diskret som möjligt ta mig därifrån. Får rätt gatenummer av informationen. Går dit. På gateskylten står det "Shanghai". Jag tittar på gaterna runt om. Flightnumret stämmer. Men det står Shanghai. Inte Melbourne. Tittar på min biljett. "Beijing-Melbourne". Gräver fram min orderbekräftelse. Där står det längst ner på ditresan "Flyget mellanlandar i Shanghai"
Går ombord. Bjällerklangremixen spelas ungefär fem gånger innan vi äntligen är på väg. Jag vet inte om jag ska försöka sticka hål på mina öron. Får mat, kyckling och ris med avslagen pepsi.
Framme i Shanghai (och ännu ett par omgångar Bjällerklang) står det ännu en kines utanför gaten och frågar "Mellbollne?" Jag nickar och undrar hur många timmar det var sen jag gav upp hoppet om att komma fram i en bit. Han leder våran grupp runt hela flygplatsen, ut genom bagagebältena till den internationella incheckningen. Där tar man min biljett och ger mig en ny som mest ser ut som en bussbiljett med ditskrivet gatenummer och platsnummer. Försöker gå igenom tullen men tvingas fylla i ett "Departurecard". Ännu en säkerhetskontroll och jag undrar hur fan de tror att jag ska ha lyckats plockat på mig sprängmedel under tiden jag sprungit efter kinesen på Shanghaiflygplatsen. Den här gången försöker inte kinesen som skannar mig hoppa utan nickar bara. Snapsen dras däremot fram igen och tre kineser synar flaskorna noggrant medan de pratar intensivt. Får tillbaka flaskorna och går till gaten. Vilket visar sig vara samma jävla gate jag nyss lämnat. För att komma till samma jävla plan. Och samma jävla plats.
Och ja, låten spelas igen. Sex gånger. Jag börjar nästan gråta.
Middagen ska serveras. Jag tittar trött upp på flygvärdinnan. Hon ger mig maten. Kyckling. Ris. Räksallad. Avslagen Pepsi. Jag ler tacksamt mot henne och plockar upp den tredje boken för resan.
När vi kommer in över Australien börjar jag faktiskt förstå att resan snart är slut. Njuter av utsikten och när planet väl landat kan jag knappt bärga mig. JAG ÄR FRAMME! INGENTING KAN FÖRSTÖRA DET HÄR!
"Dassin thloo the snoov"
Jag börjar skratta hysteriskt vilket får de andra i planet att mumla något om västerlänningar.
Sedan är jag äntligen framme på riktigt! Ställer mig i en lång kö för att komma igenom tullen. Tullpersonalen råkar ställa sig precis bredvid den hålögde, svartklädde ensamma unge killen med sin droghund. Tre gånger.
Min tur att visa passet. Tullkvinnan kollar informationen och tittar sedan strängt på mig.
"I didn't use my middle name".
"Yeah, I have to change it now."
"...Thankyouverymuch."
Hon tittar på mig som om jag vore dum i huvudet. Och ja, jag håller helt med.
Jag hämtar ut min väska från bagagebältet och får sedan skicka igenom den i ännu en maskin. Känner mig som om jag nästan ville ha haft med mig något olagligt hela vägen bara för att.
Stapplar ut genom dörren, ut till Australien. 33 timmar efter att det första planet lyfte. 42 sedan jag gick hemifrån.
Och jag har nog aldrig varit gladare.
Och av någon anledning sitter jag och nynnar på den kinesiska texten till "Bjällerklang"
Resan började med flygbussen 11.20 från Västerås till Arlanda. Väl framme försökte jag checka in men fick snällt besked att vänta till 16.00, två timmar innan planet till Beijing skulle lyfta. Bestämmer mig för att gå till Pressbyrån för att köpa snus och Aftonbladet. Står i kö medan Bill och Bull ska köpa massa snus. Köper Aftonbladet och drar min väska därifrån. Sätter mig ner. Kommer på att jag glömt snuset. Svär högt. Drar tillbaka väskan in. Står i kö. Berättar att jag vill ha Göteborgs Rape. Mannen frågar mig direkt om leg. Visar leget. Han frågar om jag inte nyss var inne och köpte en tidning. Jag nickar och ler. Han säger att han inte vill sälja snus. Jag slutar le. Han pekar på en ung kille som står utanför kiosken och tittar in. Till slut visar jag mig nuvarande dosa och berättar att jag ska ha snuset för mig själv och inte börja kränga snus till fjortonåringar på Arlanda.
Han ger med sig och hämtar en dosa. Löst. Jag ber snällt om portion. "Kunde jag fan inte veta" muttrar han och hämtar nästa. Jag lämnar fram femtio kronor och väntar inte på växel.
Mamma ringer och berättar att jag glömt alla mina kalsonger i Västerås.
Får sms av Johanna där hon önskar mig ett gott nytt år.
Checkin! Jag frågar snällt om jag får välja plats. Mannen muttrar om att jag inte har visum. "Jo, men jag använde inte mitt mellannamn i det" Mannen tittar på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Och ja, det är jag antagligen. Får biljetten och hoppas att jag i alla fall fick plats vid gång.
Väl inne köper jag snapsflaskor att ta med mig till familjen men virrar runt i en kvart innan jag hittar någon jag kan betala till. Köper också godis och en pocketbok för att gardera mig inför resan. Jag litar inte på att två böcker räcker.
Köper en hamburgare för 115 kr och en flaska vatten för 30kr och äter för mig själv på det enda stället som är öppet.
Vid gate. Känns som halva flyget är kinesiska barn med mer energi än fyrtio duracellkaniner.
Inne i planet. Det spelas en slags rockremix av "Bjällerklang" i högtalarna på maxvolym. Två kinesiser försöker sjunga "Dassin tlho the snoow". Efter första versen kommer helt plötsligt ett gitarrsolo följt av samma sång fast på mandarin. Efter att tre gånger utsatt oss för den tortyren stänger de äntligen av låten.
Får gångplats! Hamnar bredvid Greg, en kines som pluggar på KTH. Hur han lyckas studera med en fruktansvärt knagglig engelska vet jag inte. Jag börjar bli trött men väntar tills maten serveras. Kyckling med ris och räksallad! Frågar om de har öl och får ett nekande svar. Får istället avslagen Pepsi.
Efter maten försöker jag sova, men Greg vill prata lite och vi kallpratar om vädret, att studera i Sverige och vad man ska äta i Kina. (Nudlar uppenbarligen)
Efter en timme tröttnar jag på att prata och poängterar att jag vill läsa istället. Greg fattar vinken i ungefär fyra minuter. Pratar lite till. Jag upptäcker att en film har startat och sätter på mig lurarna. Den är kinesisk, textat på engelska. Problemet är att skärmen är så liten att jag faktiskt bara sitter och tittar på kinesisk film. Greg vill prata lite till.
När han till slut somnar läser jag innan jag själv försöker slumra till vid 23.30 svensk tid. 23.59 tänds lamporna i planet och piloten önskar alla ett gott nytt år. Effekten blir att alla vaknar och barnen börjar gråta i kör. Jag försöker somna om, men Greg vill diskutera skillnaden mellan katoliker och lutheraner. Nästa gång jag flyger ska jag säga att jag jobbar på ICA och ska plugga till lapplisa.
När planet landat spelar de Bjällerklanglåten två gånger till och jag har nog aldrig haft så bråttom av ett plan.
Framme i Beijing lämnar jag Greg så fort jag kan och hamnar i vad alla som ska vidare tror är internationell transfer. En kines kommer fort fram och pekar mot det som är transfer och vi går dit. En annan kines kommer fram och pekar ut en annan transferdisk som vi längst bak i kön går till. När jag nästan är framme kommer en annan kines fram, tittar på min biljett och pekar tillbaka till första disken. Jag går tillbaka, väntar tills min tur och får då beskedet om att jag ska till "Special" desk. "Special" desk visar sig vara en tullkontroll för att komma in i Kina. Jag försöker förklara att jag inte vill till Kina, men får bara ett "arrivalcard" som jag ska fylla i. Utan att jag vet ordet av det är jag plötsligt inne i Kina utan visum. Jag ska visst till inrikesterminalen som jag hittar utan större problem. Ännu en säkerhetskontroll där jag får ställa mig på en liten pall för att säkerhetspersonalen ska kunna skanna mig för bomber. Problemet blir att jag är alldeles för lång för den stackars personalen som diskret försöker hoppa upp för att nå toppen av min rygg.
När jag sedan ska ta min väska har en annan kines tagit den och säger "I open. Okay?"
Klockan är ungefär fem på morgonen för mig och jag har bara sovit fyra timmar natten innan så jag nickar bara innan hon drar fram snapsflaskorna och frågar vad det är för något. När jag försöker förklara ger hon upp och verkar anse att jag nog inte ska spränga deras plan med snaps.
Sedan är jag inne. Går fram till en skärm där avgångarna står. Upptäcker att här går planen exakt var femte minut och mitt plan är långt ifrån att vara uppe på skärmen. Frågar informationen om terminalinformation men de skakar bara på huvudet och säger "wait". Jag hittar en tom gate och somnar.
När jag vaknar är jag omringad av kineser som verkar undra vad västerlänningen gör i deras land. Reser på mig och direkt pekar en fyraåring på mig och springer upp till mig som om jag vore tre meter lång och kritvit. Kommer på mig själv med att det nästan är helt rätt och försöker så diskret som möjligt ta mig därifrån. Får rätt gatenummer av informationen. Går dit. På gateskylten står det "Shanghai". Jag tittar på gaterna runt om. Flightnumret stämmer. Men det står Shanghai. Inte Melbourne. Tittar på min biljett. "Beijing-Melbourne". Gräver fram min orderbekräftelse. Där står det längst ner på ditresan "Flyget mellanlandar i Shanghai"
Går ombord. Bjällerklangremixen spelas ungefär fem gånger innan vi äntligen är på väg. Jag vet inte om jag ska försöka sticka hål på mina öron. Får mat, kyckling och ris med avslagen pepsi.
Framme i Shanghai (och ännu ett par omgångar Bjällerklang) står det ännu en kines utanför gaten och frågar "Mellbollne?" Jag nickar och undrar hur många timmar det var sen jag gav upp hoppet om att komma fram i en bit. Han leder våran grupp runt hela flygplatsen, ut genom bagagebältena till den internationella incheckningen. Där tar man min biljett och ger mig en ny som mest ser ut som en bussbiljett med ditskrivet gatenummer och platsnummer. Försöker gå igenom tullen men tvingas fylla i ett "Departurecard". Ännu en säkerhetskontroll och jag undrar hur fan de tror att jag ska ha lyckats plockat på mig sprängmedel under tiden jag sprungit efter kinesen på Shanghaiflygplatsen. Den här gången försöker inte kinesen som skannar mig hoppa utan nickar bara. Snapsen dras däremot fram igen och tre kineser synar flaskorna noggrant medan de pratar intensivt. Får tillbaka flaskorna och går till gaten. Vilket visar sig vara samma jävla gate jag nyss lämnat. För att komma till samma jävla plan. Och samma jävla plats.
Och ja, låten spelas igen. Sex gånger. Jag börjar nästan gråta.
Middagen ska serveras. Jag tittar trött upp på flygvärdinnan. Hon ger mig maten. Kyckling. Ris. Räksallad. Avslagen Pepsi. Jag ler tacksamt mot henne och plockar upp den tredje boken för resan.
När vi kommer in över Australien börjar jag faktiskt förstå att resan snart är slut. Njuter av utsikten och när planet väl landat kan jag knappt bärga mig. JAG ÄR FRAMME! INGENTING KAN FÖRSTÖRA DET HÄR!
"Dassin thloo the snoov"
Jag börjar skratta hysteriskt vilket får de andra i planet att mumla något om västerlänningar.
Sedan är jag äntligen framme på riktigt! Ställer mig i en lång kö för att komma igenom tullen. Tullpersonalen råkar ställa sig precis bredvid den hålögde, svartklädde ensamma unge killen med sin droghund. Tre gånger.
Min tur att visa passet. Tullkvinnan kollar informationen och tittar sedan strängt på mig.
"I didn't use my middle name".
"Yeah, I have to change it now."
"...Thankyouverymuch."
Hon tittar på mig som om jag vore dum i huvudet. Och ja, jag håller helt med.
Jag hämtar ut min väska från bagagebältet och får sedan skicka igenom den i ännu en maskin. Känner mig som om jag nästan ville ha haft med mig något olagligt hela vägen bara för att.
Stapplar ut genom dörren, ut till Australien. 33 timmar efter att det första planet lyfte. 42 sedan jag gick hemifrån.
Och jag har nog aldrig varit gladare.