Almagest

Förståelse.

Inte utmålande, inte vägra att lyssna. Inte blankt vända ryggen mot och säga ’Nej, du ÄR fel’

Jag försöker hela tiden lära ungdomar att försöka förstå. Alltid göra sitt bästa för att se den andres perspektiv. Förstå flyktingen, förstå rasisten, förstå folk som fortfarande skickar kedjebrev.

Jag försöker förstå vad som hände i USA inatt, på samma sätt jag försökte förstå Brexit, som jag försökte förstå det svenska valresultatet. Som jag försöker förstå hur världen verkar vridas åt ’fel’ håll. Ner med rättigheter, stäng dörrar, hjälp inte andra förrän du själv har allt du kan tänkas vilja ha.

Michael Moore gjorde ett uppträdande där han menade att Trumpväljaren är arg. Så förbannad på allt. På system. På att någonting inom hen känns fruktansvärt fel. Så man väljer att räcka upp långfingret och säger: Ni lyssnar inte. Ni förstår inte.

Jag läser analyser idag. Till skillnad från de senaste presidentvalen jag minns är experterna eniga: Vi vet faktiskt inte vad USA 45e president kommer hitta på. Han har lovat och hotat så mycket och så olika att ingen vet vad han egentligen tänker.

Vi förstår inte Trump. Vi förstår inte heller hur man kan rösta på någon som inte är politiker. Det hela är så vitt skilt från våran världsbild att vi står helt handfallna.

Och det är väl det som är hela poängen?

De som valde Trump vill nog inte låsa fast kvinnorna vid spisen, bygga en mur, atombomba lite länder och slänga ut alla som inte är precis som de själva. Men de vet en sak: Clinton är en politiker som lovar små förändringar, inom det system vi kallar demokrati.

De som valde Trump är trötta på det. Systemet är ruttet. De förstår inte Trump men att medier, politiker och akademiker inte förstår honom heller duger kanske. Visa att jag, den lågutbildade vita mannen, frustrerad och rädd, inte längre vill vara med. ”Få se hur ni löser den här skiten!” Släng en man som ingen vet vad han tänker göra och se om ni kan få in honom in erat system.

Det är samma tankar som går igenom SD-väljarna. De svenska socialdemokraterna har visst förlorat den väljargrupp som skapade dem. Trots att vita män har bestämt i 10.000 år och fortfarande gör det känner visst vi att den makten släpper vi inte utan ännu en fight. Ni homosexuella, ni kvinnor, ni minoriteter: Kom inte hit och tro att ni ska få ta ifrån oss det våra förfädrar tog. Vi är färre än förr, men vi skriker fortfarande högst.

Politikerna i Sverige, USA och resten av världen representerar visst inte de som bestämt så länge längre. Vi klagar också inte bara på partiernas politik i en värld som blir allt mer mångfacetterad. Kompromisser är inte sexiga i ett konsumtionssamhälle. Att politiker ofta också är kompromissval inom partierna i sig duger inte heller. Du måste vara totalt fläckfri, tydlig med vad du vill så att 51% av befolkningen håller med dig.

Måste alltså våra ledare vara övermänniskor?

Nej, men bara om de lovar att bränna ner den sköna nya värld vi försökt bygga. De förstår inte, så de kommer välta sandslottet. För då, då händer det i alla fall något.

Och i det kaoset, ur ruinerna kommer jag, vit man resa mig, skaka av mig dammet och säga: ”Det är lugnt, jag tar det här”

För det förstår jag.