Almagest

Jag har alltid trott mig vara en öppen människa. Som ser lösningar där andra ser problem. Som alltid, alltid tror att människor inte är vettiga eller ovettiga, utan att det enda som vi behöver är förståelse och kunskap. Att så länge vi är nyfikna, villiga att lära oss och accepterande att vi kanske har fel, att vi inte är perfekta, då kan vi mötas och växa. 

Genom min uppfostran, genom mitt tioåriga arbete som ungdomsledare, genom min vänskapskrets och familj har jag ändå känt att jag faktiskt försöker leva som jag lär. Att älska, eller i alla fall försöka. Förlåta, lyssna. Inte sluta mig från andra. 

Att vad än de kalla vindar som drar genom min vardag säger ska jag i alla fall fortsätta tro det bästa. Att en människa jag inte känner inte vill mig illa, utan vill mig gott. 

I söndags vaknade jag upp från den lite sjävlgoda bilden. Jag satt hemma och njöt av att vara helt ledig när det ringde på dörren. Utanför stod en kille som hälsade och sa att han bott där förut och att ett brev från migrationsverket visst hade skickats till den adressen. Jag beklagade att inget sådant brev hade kommit. Killen blev lite uppstressad, undrade om jag hade rätt. 'Nej, bara brev från senaste ägaren, och de breven har vi skickat tillbaka till posten för eftersändning."

Jag förstod hans oro, en kille som försöker plugga eller jobba i ett annat land och så har papper han behöver fylla i för att få stanna kommit bort. Jag bad att få hans nummer, så att om post dyker upp så ringer vi direkt. 

Han letade efter sin telefon, sen började han slå på sina fickor. Telefonen var borta. 'Måste ha glömt den på bussen. Kommer den tillbaka den här vägen? Vad gör jag? Säg mig, vad ska jag göra?'

'Ja, gå ner till stationen och kolla där, tror att busscentralen är där också. Gissar att allt upphittat kommer dit. Åker ju inte buss så vet inte om det är samma buss som kommer tillbaka, eller ens vart den kommer. Jag är ledsen, jag vet verkligen inte.'

Han fortsätter, höjer rösten, frågar mig vad han ska göra om och om igen. Jag ger honom samma information igen, ger honom mitt jobbnummer för att han ska kunna kontakta mig när han har telefonen igen. Han tackar och försvinner. 

 

I morse gick jag hemifrån och stötte på två killar i tioårsålden som försökte ta sig in i en annan trappuppgång. Den ena frågade mig om jag boddde i området, sen om de kunde släppa in mig, då de skulle träffa en annan kille där. Jag frågade vad de skulle göra, innan jag släppte in dem.

 

Den första situationen slogs jag direkt av över hur jag ganska direkt började se killen som ett hot. När han började bli uppjagad ställde jag mig för dörren, tittade efter om han hade ett tillhygge och reflekterade över om jag kunde vinna ett slagsmål. Jag litade inte på att han inte ville mig gott. Ingenting i hans beteende gav mig anledning att tvivla att han bara var trött, stressad och nervös över att ha tappat bort ett brev, men ingenting i hans beteende sa att han inte var ute efter att lura mig, stjäla något av mig eller få något annat av mig. 

 

Den andra reflektare jag först över i samband med den första. Jag har aldrig tvivlat på att barn bara vill träffa sin kompis, men jag frågade ut dem. Jag litade inte på dem. Vad ville de in och göra? Varför har de inte kontaktat den de ska träffa i förväg? Att vara barn är inte ursäkt för mig längre. Du ska kunna klara dig utan hjälp från andra.

 

Något har hänt med mig. Något jag inte trodde kunde hända. Jag har börjat tro att andra inte vill det bästa. Jag tror fortfarande inte på Sverigedemokraternas rädsla för utlänningar, men att folk röstar på SD har legitimiserat att jag kan se folk som idioter och hemska människor. Jag demoniserar kanske inte öppet, så långt har inte rädslan sjunkit in i mig. Men jag ifrågasätter vad andra vill. Om någon knackar på min dörr är det inte en granne som vill hälsa, utan någon som vill ta något ifrån mig, oavsett om det är tid eller pengar. Om någon kommer fram och säger hej på stan vill de ha något. 

 

Jag har börjat se dig, du jag aldrig träffat, som ett hot. Hela mitt liv har jag lärt mig och andra att den okände är en möjlighet, men jag märker nu att jag börjat tappa det själv. 

Är det kanske för att jag jobbar som baransvarig där kunden aldrig har rätt, där jag alltid måste oroa mig över om gästen jag nekar ska bli våldsam? Jag hoppas verkligen det, och att jag när jag väl lämnat det livet bakom mig kommer börja lita på den okände.

Eller är det för att jag trots att jag alltid ifrågasatt media, börjat lyssna? Antingen hatar du invandrare, eller de som hatar dem? Folk är idioter. Ingen vill prata med dig på stan. Se farlig ut, då får du vara ifred. 

 

Jag kommer fortsätta kämpa för mer kärlek. Jag vill inte leva i en värld där jag ser dig som ett hot. Jag vill leva som jag lär. Jag får inte skylla ifrån mig på politiska klimat, partier, ekonomi. Jag måste.

Måste fortsätta tro.